Musicstage.se

Way Out West, torsdag.

Way Out West har långsamt etablerat sig som en institution för mången inbiten musiknörd, som inte längre orkar rulla runt i ett tält. Med en variation av små, halvstora och enorma akter samt nyttjandet av en storstadspark har de blivit det smäktande alternativet till de mer traditionella festivalerna. Festivaler där lerig camping och att någon 18-åring kissar på ditt tält mitt i natten är en del av "hela grejen".

Efter att ha dumpat av lite öl och mulat i mig några nävar lösgodis i en närbelägen lägenhet befinner jag mig på området. I alldeles sådär lagom mycket solsken och folkstim. Gissningsvis beror det bisarra tempot och flödet av folk på att de inte kommit in i festivalläge ännu. Att en del springer, rusar och kastar sig fram i ena sekund för att i nästa strosa runt som om de befann sig på Champs-Élysées får mig att klia mig i håret. Knö! För böfvelen! Men gör det i en jämn hastighet.

Jag hinner uppleva de avslutande bitarna av Deportees och det känns som en lagom mjuk start på festligheterna. Jag och publiken diggar med och nickar instämmande. Nästa etapp blir Mark Lanegan Band. Namnens röst har hörts både som sångaren i grungebandet Screaming Trees och på flertalet spår av stoner-idolerna Queens of the Stone Age. Det är just rösten som är intressant i det här sammanhanget. Även om det ofta känns som om han gör en Tom Waits-immitation. Musiken och bandets prestation känns släpig och platt. Nu behöver vi rycka upp oss.

Jag hivar i mig en öl och inhalerar en chipspåse för att sedan snirkla mig genom publikhavet framför Flamingo. Scenen som är döpt efter den närbelägna dammen där fåglarna av samma namn figurerar, när det passar dem. Som en något mindre färggrann men lika ståtlig fågel kliver Florence Welch upp på scenen. Florence and the Machine har skrudat upp med Art Deco-scenografi, ateraljer och pinaler i en annars visuellt avskalad föreställning. Det skadar inte att Florence har alldeles helt rätt utseende för den tidigare nämnda stilen och dessutom besitter en säregen, enorm, pondus. När hon tilltalar publiken så lyssnar samtliga. Kombinerat med uppbyggnaden av en nyanserad ljudvägg och en fantastiskt kraftfull röst så måste jag se mig som konverterad till hennes evigt växande sekt av beundrare.

Refused fortsätter sitt återföreningståg genom världen. Det är precis lika maffigt och snabbt och hårt som man kan förvänta sig. Jag vill dra mig för att ta upp Dennis Lyxzéns ålder, men då han själv gör det i mellansnacket tycker jag att det är fritt fram. Han är bra jävla sprallig för att vara 40 år gammal och ha på sig tajta byxor. Jag önskar att jag var sådär energisk ens nu, i min ungdoms glada dagar. Men jag tar mig en cigg och står här på lite håll och beundrar att de orkar och vill ge oss såpass mycket ös. Beundransvärt.

The Black Keys är surriga, brötiga och grovhuggna. Det må bara vara jag som gillar att placera dem i samma fack som The White Stripes. Men där hamnar de allt som oftast. Åtminstone när de vandrar iväg från soul och glam och låter kompbandet vila i några nummer för att istället kör loss med enbart gitarr och trummor. Många av oss har tidigare inbillat oss att de är vår egna lilla hemlighet, i våra musikbibliotek. Det var naturligtvis en illusion som för eller senare måste dö. Men det gör inget. Inte när alla i publikhavet dansar loss till Lonely Boy.

Tack för idag Way Out West. Tack för idag Göteborg.