Musicstage.se

Way Out West, lördag

En sista dag. Ett sista ryck.

Förra året förgyllde post-rock-legenderna Explosion in the Sky festivalen med en helt underbart translik spelning där crescendo efter crescendo sköljde över publiken. Massiva ljudvågor mötte ett publikhav. Och jag såg att det var gott. I år är det Mogwai som står för post-rockandet. Kommer det som ett brev med posten? Är det där ett uselt skämt? Ja, till båda två.

Mogwai har ett domedagsklingande mörkare sound som ofta maler på rätt hårt och länge i samma spår. Det mullrar och bankas och brummar rakt in i ryggraden på mig. Om man kunde göra musik till en cementblandares färd genom ett svart hål så skulle Mogwai onekligen stå för det soundtracket. När vocodern kommer fram i Hunted By A Freak känns det som om de målar upp ett bra avslut på en bra kväll. Men det är inte över än.

Får man tycka att Kraftwerk är rätt tråkigt? Eller blir man arkebuserade med omedelbar verkan om det ordet lämnar dina läppar? Har man begått högförräderi mot musikvärlden om man ens vågar tänka tanken? Hur som helst är det just det ordet som återkommer i mitt huvud under deras föreställning. Tråkigt. Det hjälper inte att de utlovade 3D-glasögonen tagit slut sedan flera timmar tillbaka. Att nästintill hela publiken verkar helt ointresserade efter att ha fått se de stela projektionerna är inte heller det en positivt bidragande faktor till min upplevelse. Det blippar och bloppar lite, sen är jag rätt nöjd. Nu har jag sett Kraftwerk. Något jag kan stryka från listan av saker jag egentligen aldrig ens har tänkt på eller brytt mig om förrän jag hörde att de skulle komma till Göteborg. Men jag kan alltid låtsas.

Nu flyr jag ut i natten.