Musicstage.se

Gästinlägg från Ulrika Vallgårda

Hej alla musikälskare! Så kul att jag får skriva ett gästinlägg här!

Jag har arbetat hela mitt yrkesliv som journalist så det här blir ju lite omvänt för mig. Att berätta om mig själv, istället för att berätta om någon annan.

Jag gissar att de flesta som skriver här är artister. Själv är jag textförfattare och det var det jag tänkte att inlägget skulle handla om.

Jag har skrivit två reportageböcker och tre diktböcker och säkert 1000 tidningsartiklar. Och visst, jag älskar musik, jag sjunger i kör och har spelat både piano och fiol i musikskolan som ung. Men någon artist är jag inte och kommer aldrig att bli. Däremot en hängiven lyssnare.

För mig är det melodiösa viktigt och så klart gillar jag starka texter. Jag tycker om vispop, som Sofia Karlsson, Simon & Garfunkel, Ted Gärdestad och Lisa Ekdahl. Eller varför inte några tolkningar av Evert Taube? Ja, och så tycker jag om Veronica Maggio och Laleh för att ta ett par artister som kanske är mer ”inne” just nu. Jag har stått med mina tonårsbarn och hoppat och skrikit på golvet när Veronica Maggio har spelat både i folkets hus i Umeå och i Piteå. Jag har suttit med tårarna brännande i ögonen när Laleh sjöng nyligen i Skellefteås stora hockeyarena. Och jag var den som stod längst fram i Luleås hockeyarena när Orup var här på turné och var så nära Orup att jag hade kunnat sträcka ut en hand och hälsa på honom.

Jag är en före detta ”stockholmare” som flyttat upp till Norrbotten. Och jag gillar som sagt att skriva. Allt!

När min kompis från ungdomstiden i Vallentuna, Magnus Hjerpe, skickade ett mejl i mars i år blev jag glad och smickrad men också lite nervös. Han hade via sin mamma fått en av mina diktböcker och undrade om jag ville skriva texter till hans melodier. Det visade sig att han satt på en stor skatt av låtar som han inte lyckats hitta på några texter till. Vilket erbjudande! Och vilken svår utmaning!

Han skickade en ljudfil till mig via mejl och så satte jag mig och klurade. Det tog säkert en månad innan det hände något.

Det här med att skriva texter till sånger är helt annorlunda än att skriva dikter upptäckte jag snart. Det finns en fast ram, ett begränsat utrymme och varenda liten stavelse i ett ord ska matcha en ton. Plus att det helst ska rimma. Det är i alla fall ett krav jag ställe på mig själv.

I mars i år opererade jag min axel och blev sjukskriven i 3,5 veckor. Då passade jag på. Jag skrev den första låttexten som blev ”Bara bilderna kvar”. Jag ville skriva om kärlek, eller närmare bestämt olycklig kärlek, och hur det kan bli när den tar slut. Men jag ville göra den modern. Inte bara en massa känslor. Utan också det som vi alla lever med nu – de sociala medierna. Facebook och Instagram. Och bilderna i mobiltelefonen.

Jag visade den lite smågenerad för min man och frågade vad han tyckte. Till min förvåning gillade han den. Så skickade jag den till Magnus med ett långt ursäktande mejl om att det här ju bara var ett test. Men – han gillade den!

Därefter har vi fortsatt vårt mejlsamarbete.

Jag skrev ännu en text och den här gången bestämde jag mig för att få in alla årstiderna i den. Det blev ”Ett år utan dig”.

Och så skrev jag om hur det är att vara ung och inte våga gå fram till den man är kär i. Hur chanserna bara springer förbi och det blir aldrig något för att man saknar modet. Man får inte ens veta hur det hade gått om man hade vågat, om ni förstår vad jag menar. Den heter ”Om jag vågade”.

Det var förvånansvärt hur lätt det var att minnas känslan av att vara tonåring och ständigt olyckligt kär.

Men. Det är lätt att fastna i ”kärleksträsket” när man skriver texter. Det gör väl i och för sig ingenting, men det är också lätt att fastna i klichéer när man skriver om kärlek. Så därför bestämde jag mig för att även skriva en låt på ett helt annat tema. Något som kändes riktigt angeläget för mig själv.

Som jag nämnde flyttade jag från Vallentuna till Luleå. Det var när jag var drygt 25 år.  Medan åren gått har jag tappat kontakten med de flesta av mina kompisar från ungdomstiden. På gott och på ont. Ska jag vara ärlig så är det många av dem jag faktiskt aldrig önskar se igen.

På senare år har jag fått kontakt med ett par gamla bekanta från skoltiden via facebook. Plötsligt fick jag se en bild av en reslig kvinna i min egen ålder med två vackra barn vid sin sida. Det var så mycket kärlek i den bilden, men i tanken slungades jag tillbaka till högstadiet, där både hon och jag tillhörde de mest utsatta i skolan. Det är smärtsamma minnen. Men livet går vidare. Den som är utsatt som barn behöver inte vara det som vuxen. Det går att få ett bra liv. Det går att hitta kärlek och vänskap och ett framgångsliv yrkesliv. Och så föddes låten ”Som en blomma”, som jag själv tycker är en av de viktigaste och mest berörande av de texter jag hittills skrivit.

I augusti och i september spelade Magnus och jag in fyra av våra låtar i en studio i Stockholm. Hans kompis Gunnar Eriksson ställde upp och spelad elbas. Han brorsdotter Sofia Hjerpe, 17 år, med en änglaröst, fick bli vår sångerska. Ljudteknikern Nisse Björn spelade trummor och rytminstrument där det behövdes.

Jag är så glad att jag vågade (för att anspela på en av mina egna låttexter)!

Nu satsar Magnus och jag på en fortsatt låtskrivarkarriär. Fast för tillfället är han i Kanada och arbetar med animerad film. Vi har ytterligare sex eller sju färdiga låtar, men jag är ivrig, jag tror på vårt material och kanske gör något på egen hand här i Luleå. Vi kanske aldrig någonsin blir kända eller rika. Men vi tänker i alla fall försöka!

Här hittar du våra låtar!

Som en blomma 

Ett år utan dig 

Bara bilderna kvar

Om jag vågade

 

Du hittar också våra låtar på Spotify!

Klicka, lyssna och gilla och tack för att jag fick skriva här!

Ulrika Vallgårda

http://radhusforlagetpopochvisa.blogg.se/

 

 

Visa alla artiklar av Gästskribent (82 st)

A-Ö

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008