Jag får känslan att hon bränner krutet under spelningens tredje låt, Walking aimlessly, som hon gjorde fantastiskt bra. Men tillsammans med bandet skapar hon många riktiga höjdpunkter under spelningen.
Det som dock känns lite överraskande med Anna är att den låten som jag anser att hon framför med mest känsla är, den av Pat McLaughlin och Roger Cook skrivna, The longer the waiting, the sweeter the kiss. Den följs upp av riktigt bra Damaged ones och i mitt tycke spelningens bästa: Black sunday afternoon.
Det vill dock aldrig riktigt tända till förrän under spelningens sista låt, underbart smäktande Shoreline som får publiken att tända till i den härliga sommarkvällen. Sammanfattningsvis så var det en riktigt bra spelning, av riktigt bra musiker.
Hon har ett bra samarbete med bandet, det är tajt och hennes röst kommer verkligen tillrätta tillsammans med både kontrabas och cello. Är man inte ett inbitet fan kanske det blir lite för långsamt och tråkigt mellan spelningens höjdpunkter, som visserligen är övervägande. Jag kan också konstatera att hon är värd en bättre och mer hängiven publik som skulle kunna lyfta henne.
Foton från konserten finns i vårt galleri. Klicka här.