Freddie Wadling är först ut och han är ett helt oskrivet kort för mig. Jag visste att han varit inblandad i Fläskkvartetten och var från Göteborg, så jag väntade mig väl något åt rockhållet med rötterna i proggen ungefär.

Döm om min förvåning då hans kompanjoner på scen är en trummaskin, en elektrisk cello och en elgitarr och musiken bäst kan beskrivas som.. tja, eletronica?

Freddie själv sitter på en stol med textpärmen i knät och mickstativet framför näsan. Sen sjunger han.

Jösses, det svänger ju!

Totalt oväntade intryck av herr Wadling, men hur bra som helst! Dessutom är han hur rolig som helst i mellansnacken och verkar ha tagit på sig den biten åt både Anna Ternheim och Thåström för snacket går i ett!

”Medan ni väntar på T och T så.. tja, jag hade inget för mig…”

Han tittar under den icke existerande luggen på oss och fortsätter: ”Vad sägs om att dansa lite? You can do it, I can’t. Det var därför jag tackade nej till Let’s Dance… Jag kan bara tango.”

En låt av Stina Nordenstam får vi bland annat höra och som näst sista låt kunde jag ha satt hela min lön på att jag aldrig skulle få höra från en scen: The best day ever av Svamp-bob Fyrkant!

Fantastiskt roligt och helt klart det bästa förband jag sett!

Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.

Efter en liten paus är det så dags för Anna Ternheim!

En ljus, spröd röst letar sig ut i parken ackompanjerad av ganska kraftfulla arrangemang, vilket ger en ganska intressant kombination.

Låtarna är ofta ganska suggestiva med en malande, drivande bas som i What have I done från senaste plattan Leaving on a mayday, men det finns också mer avskalade alster där Black Sunday Afternoon blivit en favorit i min Spotifylista sen dess.

Vädret är dessvärre inte på vår sida, regnet hängde i luften under Freddie Wadling och nu har det droppat lite till och från en stund – typiskt nog börjar det spricka upp en aning över folkhögskolan (vars gräsmatta vi står på) just under Let it rain.

Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här. Till galleriet

Så efter en elektronisk herre och en dam med akustisk gitarr är det dags för publiken att bli lite manglade.

Thåström kliver in på scen till ett jättejubel och öppnar med Släpp aldrig in dom, något av en personlig favorit från Mannen som blev en gris. Redan under första låten, nästan redan innan den märks det att Thåström är ordentligt taggad, han skuttar omkring över hela scenen och händerna far omkring mer än nånsin tidigare – detta kan nog bli bra!

Lagom till Långa tåg av längtan öppnar sig himlen ordentligt för att redan till Främlig överallt efter sluta igen och så fortsätter det i princip hela konserten. Lite trist, men ändå inte helt fel på något sätt.

Miss Huddinge -72 väcker lika stort jubel som i Borlänge och Thåström eldar verkligen på publiken i refrängerna! ”Miss Huddinge Centrum nittonhundrasjuttiTVÅ! ..sjuttiTVÅ!” Man kan säga att det funkade.

Efter en riktigt långsam och tung Alla vill till himlen kommer Anna Ternheim in på scen – dags för Kärlek är för dom! Faktiskt den låt som är mest lik albumversionen under konserten, i övrigt är de lite omgjorda här eller där – eller totalt förändrade.

I stort sett samma låtar som på Peace&Love med undantag för två extra extranummer, The Haters och Brev till 10e våningen från Skedbokvarnsv. 209.

Lite synd att han inte petade in lite extra gott för hemmapubliken, men man kan inte få allt här i världen. Hur som helst gick jag och fotograf-Marc därifrån smått lyriska efter att återigen ha sett en av Sveriges riktigt stora legender.

Bäst: Fanfanfan – igen, allsång är bara förnamnet.
Sämst: Kom igen nu, jag har inte hört Kriget med mig själv sen 2005!

Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här. Till galleriet

Pugh Rogefeldt, Kackelstugan, Öland, 2009-07-10
Dan Hylander och Py Bäckman, Harrys, Borgholm, 2009-07-04

Pin It on Pinterest

Share This