Taylor har en prima sångröst, han kan lätt växla mellan djupa, vrålande toner, growl och vanlig rockstämma. Bandet är inte ett typiskt hårdrockband, jag gillar att de har lite olika karaktärer; en gitarrist har skjorta, fluga och en rosa-prickig gitarr, trummisens hår är lika vilt som hans spelstil och basistens skägg är det nog många herrar som avundas. Snygga gitarr-riff avfyras och dubbelpedalen på kaggen är flitigt utnyttjad i de melodiska hårdrockslåtarna. Det är härligt tunggung och jag drömmer mig tillbaks i tiden då den här typen av musik gick varm i mina högtalare.
Det är som att Taylor inte nog kan meddela oss hur mycket han älskar publiken, men för att få igång den redan laddade publiken använder han sig av de uttjatade ”are you ready” och ”make some noice”, som så många andra. Trots lite fantasilöst mellansnack så är Bråvallapubliken helt och hållet med, jag tror att de med sitt otroliga stöd kan överväldiga de flesta artisterna här. Min bästa låt, Bother, spelar Taylor ensam med gitarr och även om han förstör den lite genom att snacka lite mitt i och inte spela hela, så var det magiskt att få höra en låt jag lyssnat på oändligt många gånger live.