{joomplu:27086 left} Den stora lokalen kändes inte ens halvfull och de få personer som placerat sig på läktarna verkade ganska uttråkade. Publiken nere på golvet bestod till större delen av emokids i tonåren och det slog mig att det antagligen var föräldrarna som syntes på läktarna. Hur som helst hade jag lite svårt att känna mig peppad inför den här kvällen, men den ungdomliga hormonstinna atmosfären lyckades ändå smitta av sig lite.
Ridån går ner och ur högtalarna ljuder de första takterna av det klassiska, dramatiska stycket Carmina Burana, som sedan följs av Your Betrayel, inledningsspåret från BFMV senaste skiva. Under de första låtarna på konserten gungar marken av publikens entusiastiska hoppande till musiken. Konserten känns lovande. Låtarna All these things I hate och Tears don’t fall från debutskivan skapar en nästan lite rörande allsång hos publiken.
{joomplu:27090 left}BFMV är onekligen väldigt skickliga musiker och vartenda ton sitter klockrent, men ändå börjar jag tappa intresset lite halvvägs in i konserten. Basisten Jason James och gitarristen Michael Paget har en bra närvaro på scenen och god kontakt med publiken medan ledsångaren och gitarristen Matthew Tuck känns lite trött och frånvarande. Trummisen Michael Thomas känns mest anonym uppe på sitt podium. Jag börjar undra om allt detta turnerande har tagit ut sin rätt över bandet?
Glöden avtar hos både band och publik och föreställningen känns mer och mer inövad och konstlad. Inget mellansnack förekommer och inte ett enda försök till publikfrieri. I slutet av konserten spelas hiten Scream Aim Fire och detta drar upp stämningen lite, men Bullet for my Valentine kan så mycket bättre. Det bästa hade nog varit för dem att ta en paus från turnerandet och återkomma när de har laddat upp sin energi. Med lite mer glöd och energi hade kvällen känts mer fulländad.
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit klicka här.