Idag fick jag en epifani. En epifani kan bäst förklaras som en synligblivande uppenbarelse. Man får kontakt med sitt inre, med det gudomliga om man så vill. Idag kom den i form av en röst. En hjärtslitande, rivig, erfaren röst. Den rösten tillhörde Anna von Hausswolff.

Sextiotalet hade sin musa i form av en haschrökande, utlravokalist med ett grottliknande utseende i Janis Joplin. År 2010 på Siestafestivalen kommer vår musa i form av en timid och vacker kvinna med ett propert utseende, i vars kropp djävulen bor. Rösten så pass självsäker, rak och vass att den klyver mitt hjärta itu.

Spelningen inramas av en solnedgång som ligger likt ett täcke av guld över publikens ansikten. Lyckoruset slits mot de onda tankar som fyller våra sinnen när hon drar igång Gloomy Sunday som är hennes tolkning på den ungerska självmordslåten. Den frambringar mörka känslor hos mig. Vilket i sig är oerhört bra då en festivalkonsert sällan välkomnar melankoliska melodier.

Anna von Hausswolff bjuder in hela publiken att erkänna sina mörka sidor. Att lära känna ödemarken bortom lyckan och festivaleuforin. Det är en stark skildring över mänskligheten, över kärleken till livet. När sista låten The Book klingar ut lämnas jag tom, likt ett urgröpt skal. Allt har fått komma ut, på gott och ont, och jag lämnas ensam. Tom. Ödesmättad. Jag står där, ensam, framför den tomma scenen och tar en tyst minut för mig själv.