Elsa, "the girl in the game", ger oss bitpop, hiphop och listpop på både engelska och svenska. Frågan är om det är något klös i katten?

Svaret på den inledande frågan är ett solklart: -ja! Låt mig bara först backa tillbaka till det ögonblick då hennes skiva Stickup damp ner i min brevlåda. Det som mötte mig gjorde mig aningens orolig inför vad jag skulle komma att få recensera. Skivomslaget pryds av Elsa själv i fyra olika outfits. Hon poserar med kamphund, mikrofon och bandspelare, attribut som annars brukar ses på betydligt tuffare artister. Jag förstår att kvinnliga hiphoppare har ett problem med att göra sig hörda och få trovärdighet. Melinda Wrede och Feven är två svenska tjejer som gått före och banat väg. De båda valde att packa in sig i en hård image, men enligt min mening nådde de inte ända fram. De framstod snarare som otrevliga och kaxiga än som genuina hiphoppare. Elsa gör istället tvärtemot. Tjejen som pryder omslaget är till trots sina attribut något av en "girl next door". Hon ser ut som vilken gymnasietjej som helst. När skivan sedan väl snurrar igång, så greppar hon micken med en betydligt mognare röst än jag väntat mig. Låtarna är rakt igenom bra produktioner med många välkomna inhopp från medverkande rappare. Bland temana i låtarna noterar jag att den enda svenska låten. "Kom igen", handlar om att tjäna pengar, en annan är en hyllning till Stockholm, åter någon handlar om killar. Genomgående för skivan är hennes jakt på acceptans som kvinnlig hiphoppare. Visst, texterna kan av och till gränsa till det naiva, samtidigt så är mycket bra hiphop jordnära och handlar om vardagliga ting. Elsa är något stort på spåren. Ges hon chansen att släppa en skiva nummer två och tre så ska det bli riktigt intressant att höra vad hon har att säga.