Först och främst vill jag säga att Hail to the chief är en platta som håller väldigt hög nivå rakt igenom, är ni själva nöjda med resultatet?

– Ja, jag är mycket nöjd med resultatet. Det känns faktiskt mycket bra, faktum är att jag aldrig har varit mer nöjd med en skiva, än jag är med just denna.

Från industrimetal (Raubtier) till redneckrock/country/rockabilly, vad hände egentligen?

Jag vill nog gärna påpeka, att jag vuxit upp med redneckcountry och rock n´ roll. Så vad man egentligen gått ifrån, och emot, är ett delikat spörsmål.

Jag tycker ni har fångat soundet från den amerikanska södern bra men också fått in en karg, hård känsla, var det vad ni var ute efter? Hur mycket influenser kommer från Amerika och hur mycket från ert norrländska/dalaursprung?

– Egentligen var målet och syftet endast att göra en skiva som skulle stå sig gentemot Nashvilleproduktioner. Den där karga biten är ingenting som vi medvetet strävat efter, jag (och grabbarna med mig) vill att Bourbon Boys skall vara allas favoritband, haha.

Är det svårt att växla mellan att vara Raubtier och att vara Bourbon Boys, eller är det bara att ta av cammobyxorna och på med cowboyhattarna?

– Nåja, jag kan hålla med om att det är en smula schizofrent. Men å andra sidan är klädbyten kanske inte det som intresserar mig mest på denna jord. Annars funkar det bara fint, haha

Jag läste någonstans att ni är väldigt intresserade av amerikanska inbördeskriget, redneckkulturen och liknande amerikanska historiska och kulturella yttringar, hur mycket påverkar det er musik?

– Ja, primärt det amerikanska frihetskriget som intresserar mig. Friheten, för mig betyder den allt och påverkar all musik som jag gör.

Jag tycker att nya plattan är lite mjukare än Shotgun, Trucks and Cattle, lite mer country och lite mindre redneck, håller ni med? Är det något medvetet?

– Jag håller med om att plattan är bättre producerad, mer slipad och proffsigare framförd. Men mer country och mindre redneck är en motsägelse i sig självt, country ÄR redneck!

Finns det någon låt på senaste släppet som ni tycker bäst om? Vilken?

– Jag gillar dem alla, men titelspåret är jag supernöjd med.

Hur går processen till när ni skriver låtar? Enmansgrej eller gör ni allt ihop?

– Oftast arbetar jag själv. Låtskrivandet är min stora passion och det hantverk jag vill kunna bemästra fullt ut. Men Jonas Kjellgren har bidragit med både riff och strukturer på en del låtar.

I mina ögon handlar Bourbon Boys låtarna mycket om att vara den man är och att man ska vara stolt över sig själv, rätt eller fel?

– Det har du alldeles rätt i!

Texternas innehåll skiljer sig en del från Raubtiers svarta brutala humor, ett lite mer lättsamt allvar, är ni gladare som Bourbon Boys?

– Ja, faktiskt så är det så. Raubtier är min svarta ventil, Bourbon Boys är mer livsglädje!

Plattan är mixad och producerad av Jonas Kjellgren, är det en fördel att göra allt inom bandet? Eller är risken att ni blir ”inavlade”?

– Man kan inte bli något som man redan är, hahahaha!

Om ni skulle bli tvingade att välja mellan Raubtier och Bourbon Boys, vilken karriär skulle ni välja?

– Jag vägrar att svara på den frågan, det är som att fråga en förälder vilket barn denne föredrar.

Hur ser framtiden ut för Bourbon Boys? Någon turne på g?

– Jadå, riktigt hur den ser ut vet jag dock inte i dagsläget.

Man bör alltså ta chansen och spana in grabbarna i Bourbon Boys när det blir aktuellt med turné, jag vet att jag kommer göra det.

Ett ögonblick CajsaStina Åkerström, november 2013
The Royal Concept, augusti 2013

Pin It on Pinterest

Share This