Jag sitter mittemot indielegendaren Gaz Coombes på en uteservering i Stockholms solsken med varsin öl framför oss.
– Lowlands var alltid fantastiskt! utbrister han när jag berättar om mitt 20 år gamla festivalminne från en Supergrass spelning då mina fötter inte rörde marken på hela spelningen. Inte på grund av att jag satt på någons axlar utan för att jag lyftes från marken i trängseln. Men det är ju inte Supergrass vi ska prata om, inte alls. Vi ska fokusera på Gaz Coombes solokarriär och hans tredje platta World’s Strongest Man.
Ser du på musik på ett annat sätt nu än när du var yngre?
– Ja, jag tror att det är så det ska vara, säger han. Det är så jag vill att det ska vara. Det finns andra saker som gör mig exalterad nu. Själva essensen till vad som får mig att vilja skriva är densamma men ljudmässigt och hur jag skriver musik är helt annorlunda.
I pressreleasen jag fick står det att du hittade dig själv först när du påbörjade din solokarriär.
– Jag tror det nog är ofrånkomligt, att när man efter 20 år i ett band börjar experimentera med egna tankar och idéer så lär man sig nya saker om sig själv. Det blir mer av en kollektiv röst när man är med i ett band.
Gaz förklarar att sättet han skriver musik på konstant förändras, utan andras inblandning blir det lättare att experimentera sig fram. De senaste fyra åren har varit de mest kreativa i hans liv och jakten på det perfekta soundet till en skiva kommer aldrig ta slut. Den tredje soloplattan tog sin början i Gaz hemmastudio. Han berättar att han vill få ur sig så många idéer och få så mycket inspelat som möjligt direkt från starten. Han förklarar vidare att han brukar skriva och spela in samtidigt för att fånga den första tagningen, det är rent av så att det är då magi kan skapas, kanske av misstag? Materialet tas därefter vidare till en studio i Oxford där Gaz jobbar med producenten Ian Davenport för att slipa och utveckla låtarna.
– Colin Greenwood från Radiohead kom förbi och spelade bas på en låt, berättar Gaz. Han kom egentligen förbi för att ta en öl och han hörde en av låtarna jag jobbade på och sa ”Kan jag får spela bas?” Så det var kul att få med lite andra människor också! I min egen studio är det mer isolerat och intensivt och jag blir lite galen och bråkar med mig själv…
Oroar du dig för att spela upp en ofärdig låt för någon?
– Ja, hela tiden, erkänner han utan omsvep. Jag vet när det är bra men jag inte hur bra det är. Men jag har ett bra nätverk, allt ifrån min fru till min manager till Ian, min producent.
World’s Strongest Man?
– Det fungerade bra för mig, som ett påstående, säger han och harklar sig. Jag har två döttrar, jag lever i ett hus med tre kvinnor, det finns ingen plats för någon manlig skitstövel! För mig handlar det om att vara en öppen person och att vara respektfull mot alla. Det har varit några märkliga år… Du vet hur samhället är, med sociala medier som har förändrat saker. En del till det bättre, än del till det sämre. Du kan inte undvika att se att det finns allvarliga frågor där ute, som de här rika männen som styr showen och trampar på alla andra. Jag tycker det är väldigt frustrerande och jag vill inte att mina döttrar växer upp i en sådan värld. Kanske är det så att vid den här tidpunkten i mitt liv så är frågor som dessa mer relevanta för mig men det är fortfarande musik! Jag vill inte skriva på ett politiskt sätt, men bara för att det finns många som gör det bättre än mig!
Det är några timmar kvar innan Gaz Coombes ska ställa sig på scenen i lilla Bar Brooklyn. Alldeles solo, utan något band i ryggen. Jag undrar hur det är att göra dessa småspelningar.
– Jag gillar verkligen att göra dessa soloshower! På många sätt känns det väldigt avslappnat för jag är så exponerad, så jag ger inte mig själv något annat alternativ än att gilla det! Jag gillar att vara så nära alla, det blir alltid bra interaktioner mellan mig och publiken. Jag uppskattar verkligen det här just nu.
Hur är det att vara tillbaka i Stockholm?
– Det är toppen att vara tillbaka, säger han och ser ut över vattnet som dansar i solskenet. Jag har bra minnen härifrån! För många år sedan hade vi en spelning här och sen gick vi ut och dansade på en galen nattklubb, jag såg mig omkring där på dansgolvet och Mick Jagger var där. Han dansade också, vi fick ögonkontakt och så sa han ”Gaz!”. Det är ett av mina favoritminnen från Stockholm!
Vi får väl se om han kommer ikväll då?
– Ja, man vet aldrig!