Vi slår oss ned vid ett bord bara ett par minuter efter det att soundcheck inför kvällens spelning avslutats. En av låtarna han sjöng lite av på var Living a Lie som återfinns på den alldeles färska EP:n Ham Acting [Part I]. Den låten fick mig att fundera på vad det är för lögn som han egentligen lever i och jag blev helt enkelt tvungen att fråga just det. Det är då sanningen kryper fram, att han inte alls lever i någon lögn. H.M. Hammarin på scenen och H.M. Hammarin privat är helt enkelt samma person.

Blir folk förvånade om de sett dig på scenen och sen inser att du är precis likadan privat?
– Ja, faktiskt! Jag höll på ganska mycket med att videoblogga förut, då har jag alltid varit mig själv och folk har blivit förvånade då när de har träffat på mig i verkligenheten att det är på riktigt. Jag är så dum i huvudet som det verkar! Jag kör på det live också.

Det är inte vara guld och gröna skogar att vara musiker, att tjäna pengar på sin musik är inte så lätt. Speciellt inte idag när folk i allmänhet inte gärna lägger pengar på att faktiskt köpa musik och på så sätt stötta de artister de gillar. Att ha ett vanligt jobb och samtidigt ha tid och ork kvar för musiken är en utmaning. Det gäller att hitta en balans. Hammarin berättar att han ibland upplever det som att han skumpar omkring på en grusväg samtidigt som att folk omkring honom verkar susa fram på motorvägen och lyckas med allt de företar sig.

Är det frustrerande?
– Ja, jag har varit frustrerad ganska mycket i mina dar över just de grejerna. Även fast det gått trögt, för det har det verkligen gjort, jag tycker fortfarande att det går ganska trögt. Många gånger har man velat ge upp kanske men det går inte, man kan inte. Nä, då försvinner bara allt.

Vad är det roligaste med att göra musik då?
– Det roligaste är att se att folk faktiskt tycker det är bra. Jag vet inte vad det behovet kommer ifrån men det har man ju. Alla som säger något annat ljuger, man är ju en sucker for attention. Jag älskar när man får lära känna de som lyssnar också. Man kan alltid komma fram och snacka med mig, jag tycker det är det roligaste som finns att sitta och prata med fans. Jag har aldrig fattat grejen med att vara hyllad musiker och sen inte vilja möta sin publik. Då skulle jag inte hålla på med det!

För H.M. Hammarin började allting hemma i Kumla med skapandet av plojmusik. De tidiga låtarna lades ut på Internet och dessa fångades upp och spreds flitigt på ställen såsom Dreamhack under slutet av 90-talet. I och med detta var intresset väckt men dessvärre så saknades talangen. Med en stor gnutta envishet och massor av timmar nedlagda på att öva så gick det vägen. Kanske är det ett bevis på att man bara vågar satsa så har man allt att vinna?

Du har precis släppt en EP. Kommer det bli en fullängdare eller är du nöjd med att släppa musik på det sättet? Jag har förstått att du är lite otålig…
– Jag har problem med albumformatet. Jag hatar det så jävla mycket… Jag ville egentligen inte ens göra en EP men jag lyckades. Jag producerar och mixar det här grejerna själv och jag har märkt att det går som sämst med den biten när jag försöker tvinga en låt att bli något den inte är bara för att den ska passa soundmässigt med tre andra låtar. Eller för guds skull, sju andra låtar! Nu har jag istället låtit produktionerna bli som de vill, jag har lyssnat på musiken vart den vill någonstans och det blir skönare att jobba så tycker jag. Vi får se om det blir en fullängdare eller om det blir EP:s.

Det finns flera sätt att göra research på. Det vanligaste är ju att man läser på om den artist man ska intervjua. Man kan också vara lite okonventionell och helt enkelt dricka öl med artisten och dess vänner. Jag vill på inget sätt förespråka det senare men i fallet med H.M. Hammarin så är det så att vi har ett par gemensamma vänner och tillsammans råkade vi ta ett par öl någon dag innan intervjun. Därför passade jag på att i smyg fråga en av hans kompisar om det inte fanns någonting jag inte fick missa att ta upp. Jag fick rådet att nämna orden ”latex” och ”Arvika”.  När jag gör det belönas jag med ett stort skratt innan berättelsen om ett väldigt alkoholindränkt besök på Arvikafestivalen tar sin början. Det visar sig att importerad sprit från Polen plus en väldigt tight MC-dräkt resulterade i att H.M. Hammarin skrek ut namnet på sin olyckliga kärlek så det ekade över campingen.
– Det var ett jävla spektakel. Det finns på film också! Det var en bra fråga, en av de bästa intervjufrågorna faktiskt. Verkligen research!

Vad händer härnäst?
– Jag tänkte försöka göra klart en sommardänga. Som jag jobbat på i åtta år! Jag försöker få klart den varje sommar… Nu får jag skynda mig, jag måste vara klar 1 juni annars hinner vi inte. Jag har att göra när jag kommer hem…

Om det blir någon sommardänga från H.M. Hammarin återstår väl att se. Men det finns ju alltid sommaren 2015, inte sant? 

For BDK, maj 2014
Zacharias Blad, april 2014

Pin It on Pinterest

Share This