Stockholmarna ger ofta bilden av ett band med en nästan ursinnig do it yourself-agenda, en bild av ett band som helt utan draghjälp har hankat sig fram och skapat sig själva. När Musicstage fick chansen att träffa bandet innan deras spelningPlay It Loud Festival i Katrineholm bekräftas också den bilden.

– Just nu håller vi på och bygger vår egen studio, berättar Lea Ceder, trummis i bandet. Eftersom vi inte får någon hjälp av musikbranschen så får vi lov att göra allting själva, berättar hon och skrattar.

– Det vi alltid får höra av branschfolk är att vi ligger i en gråzon, förklarar Lisette Leskinen, gitarrist. Branschen har olika paket och typer av marknadsföring som dom tillämpar beroende på vad bandet spelar för musik. Eftersom vi är lite svåra att placera in i en genre så finns inget specifikt paket för oss och tydligen krävs det en massa pengar och resurser för att ta fram nya paket och då vågar man inte satsa. Alla säger samma sak: ”Ni är fett bra, men vi kan inte riktigt placera er och då går det inte”

– Samtidigt, har man sett oss live finns ingen jävla gråzon, menar Lea och skrattar. Då börjar man liksom inte undra om det är ett popband som spelar. 

– Men det är ju också jävligt roligt, skrattar My Anderson som sjunger i bandet. In your face liksom, vi bevisar ju motsatsen när vi kör och folk bara älskar det som får uppleva!

– Det kommer bli en sån där Beatleshistoria, skrattar Madde Ceder, gitarr. Han som nobbade Beatles, du vet. Eller dom som nobbade Beatles, för det är ju verkligen hela musiksverige.

Det som slår en i kontakten med Imber är synsättet på bandet och den bevekelsegrund som det vilar på. Det är omöjligt att värja sig ifrån känslan att Imber är meningen med allt. Vilket också starkt bekräftas när det kommer på tal vad bandet betyder för medlemmarna. 

– Alltså, Imber är ett band som är, börjar My förklara innan hon tänker efter och fortsätter, allt skulle jag vilja säga. Det är ren drivkraft, det vi vill göra och det som betyder allt för oss. Det är nog därför vi passar så jävla bra ihop också, för att vi alla har den inställlningen

– För mig är det allt, fyller Lea i. Allting jag gör som inte handlar om Imber är för att jag ska kunna spendera mer tid med Imber.

– För mig är det en av få platser där jag känner mig bekväm, förklarar Lisette. Där jag kan vara mig själv, frigöra mina konstiga tankar och idéer utan att någon dömer. Jag och My har ju varit en del av bandet sen vi väldigt unga, jag var nitton och hon arton. 

– Ja, vi har ju formats i Imber, bekräftar My och fortsätter skrattandes, vi har ju blivit som uppfostrade av de här bitcharna!

Vi har varit inne på det, Imber är lite svårdefinierade som band. Deras popinfluerade metalcoreliknande uppenbarelse är inte helt lätt att hitta motsvarigheter för. Så, enklast är ändå att gå till källan för att få en korrekt beskrivning.

– Det är jättesvårt för oss att beskriva oss själva eftersom det är sån himla blandning, berättar Lea och skrattar. Det är nog lättare för dom som lyssnar på oss att beskriva vad vi gör än vad det är för oss.

– Så är det, fortsätter Madde. Det är ju hårdrock i popkostym, eller tvärtom poplåtar i metallkostym kanske. Fast det är nog egentligen mest metal med popinfluenser.

– Vi går ju ofta efter en sorts popmall, förklarar My. Vers, sen refräng och en massa da da da och så vidare. Melodierna är ju ofta väldigt poppiga, men det beror också lite på vem som skriver vad. Jag skriver ju mycket piano och sjunger så att det blir lättsjunget, sen ger jag det till de andra som gör riktiga riff av det. Jag kan ju till exempel inte skriva metallriff så det får de andra göra.

– Man kan säga så här, säger Lea. När vi skriver låtar utgår vi från helheten av låten, för att låten ska bli bra. Inte utifrån ett coolt riff, vad som låter ballt på trummorna eller vem av oss som ska stajla. Alla är alltid med på ett hörn när vi skriver låtar, alla får ta med sina egna influenser och vad man vill göra med låten.

Finns det ingen risk att ni blir spretiga om influenser och idéer kommer från så många olika håll?

– Tvärtom, ubrister Lea. När alla gett sina bidrag så blir det Imber. Nu har vi alla olika stilar och influenser men helheten blir alltid Imber. Hade vi bara haft liknande influenser skulle risken bara vara att det låter som något någon annan har gjort tidigare. När vi är med allihopa och skapar vårt Imber så kommer det inte att låta som något annat i alla fall!

– Vi är verkligen jätteotrue, berättar Lisette. Vi tänker alltid bara på låtens bästa, utan någon prestige eller tanke på hur det ska vara. Så om det till exempel passar med en jävla tamburin så kör vi med en tamburin även om det inte är så jävla metal. 

Vad händer för er i framtiden då?

– Giga, giga, giga, giga! nästan skriker My. Vi vill bara spela så mycket vi kan, det är det roligaste med att vara musiker, att få stå på scen och spela!

– Precis, stämmer Madde in. Vi håller just nu på att boka upp hösten med gig, sen kommer vi snart att släppa en till singel med video till. Men det är spela vi helst vill göra!

– Vi håller också på att skriva material till en fullängdare, berättar Lea. Men ja, vi får ju göra allt själva så vi får se när det blir av. 

– Men vi ska ju ta över världen, förklarar Lisette självsäkert men fortsätter, vi är ju inte uppe bland molnen. Vi förstår ju någonstans att det är jävligt svårt. Men det är ju ändå målet och då måste man sikta på det. Det är ju tyvärr kanske problemet med att bo i Sverige. Musikscenen här är ju så jävla stor, alla spelar ju liksom i band och det är ju inte jättemånga som kan leva på musiken i Sverige idag.

– Sabaton! utbrister My plötsligt. Dom lever som fan på musiken! Svenskar taggar ju på när något står ut som fan eller har vikingatema, Skitarg går det ju också bra för!

– Vi kanske borde bli vikingaclowner, skrattar Lisette.

– Men så är det nog, säger Lea. Det skulle nog gå bättre för oss om vi hade en mer utpräglad image. Om vi till exempel skulle stå där ute i tajta korsetter så hade det kanske varit mer intressant, men det är ju inte det vi vill göra, det är ju inte vi.

– Det är himla intressant det där, berättar My. Vi har ju aldrig sett oss som ett kön. Det är alla andra som säger att vi är ett tjejband, vi har aldrig tänkt på det sättet. Vi har aldrig utnyttjat att vi har tuttar och tagit på oss korsetter för att kanske bli mer intressanta på scen. Jag har aldrig sett mig som man eller kvinna i uttrycket, man är ju det man är, vi spelar ju bara musik!

– Jag såg mig ju som man ett tag, berättar Lea och skrattar. Men det gick ju över! 

– Vi är ju bara ett jävla band, menar My. Ett band som bara vill spela fucking jävla musik och ha jävligt kul!

Det kanske faktiskt räcker, att bara vara ett jävla band. Har man den närvaro och utstrålning som Imber har så borde det i alla fall räcka väldigt långt. Hur långt återstår att se, bandet har fortfarande en liten bit kvar till att vara lika bra på skiva som på sina fantastiska liveuppvisningar. Men att framtiden lovar gott för den talangfulla ensemblen är dock klar!

Cali, September 2015
Satyricon, Maj 2015

Pin It on Pinterest

Share This