Ni kan väl börja och berätta lite om Bruket? Hur bildades ni?
– Jag bollar över den frågan till dig, säger Stefan och tittar på Fredrik.
– Jasså? säger Fredrik.
– Det var väl ett par år sen som jag och Fredrik började bolla låtidéer på svenska, fortsätter Stefan. Jag vet inte hur det kommer sig att det blev på svenska i och för sig.
– Det var väl för att jag hade lite texter, fyller Fredrik i. Man hade ju spelat i band i hela… Nä, inte i hela livet. Men man hade ju kört på engelska jämt men det kändes lite oärligt, eller man är väl för dålig på engelska. Så då tänkte jag att jag ville göra det på svenska.
När drog bandet igång på allvar?
– Vi har egentligen spelat aktivt i ett år, berättar Fredrik.
– Ja, vi hade ett uppehåll på ett år, säger Stefan. Vi tog ett break när vi skrivit tre spår.
– Vi gjorde tre fyra spår och sen hördes vi inte av på ett år, säger Fredrik med ett skratt.
– Folk har väl pysslat med sitt på sidan av, sen tog det väl fart när vi skulle spela på en kompis födelsedagsfest, berättar Stefan. Det var väl vår första spelning, sen tog det fart efter det igen.
Var det då Nicke och Pelle Almqvist från The Hives kom in i bilden?
– Vi hade gjort en demoinspelning på fyra låtar och så tyckte dem att det var väldigt bra och så involverades de i projektet, berättar Fredrik. Så på den vägen blev det. Det var inte så att vi gick dit med en skiva till dem utan de var på omvägar de fick höra det.
Tanken är att bröderna Almqvist även ska producera fullängdaren. Arbetet har börjat ta form med låtskrivande och förhoppningen är att de ska börja spela in under hösten. Killarna förklarar att de inte har bråttom utan att det får ta den tid det tar.
Jag har bara hunnit höra en låt av er, Sthlm Kallar, är den representativ för hur det övriga materialet låter?
– Det låter inte alls lika mycket som den låten du hört, säger Fredrik. Alltså det finns en rödtråd såklart men när vi släpper fullängdaren kommer det vara ett bredare spektra på musiken. Vi har ju alla punken i botten och det kommer vi aldrig komma ifrån, det vill vi inte komma ifrån heller. Men man har ju bredare inspirationsgrund än så. Det kommer väl att synas och höras.
Vad har ni för musikaliska förebilder?
– Ja, som punken i botten igen. The Clash skulle nog kunna representera alla i bandet, menar Stefan och får medhåll från Fredrik. Alla lyssnar nog på rätt olika grejer. Jag håller mig nog mest till Dylan och Håkan, det räcker.
Är ni någon sorts bruksortsvariant av Ebba Grön, som ju har texter som handlar om livet i förorten?
– Det handlar väl återigen om ärlighet, menar Fredrik. Man ska väl skildra det man lever i själv. För oss är vårt bruksarv en del av vår vardag så det blir naturligt för oss att köra den grejen. Göteborg har ju sin grej och de från Stockholm sjunger gärna om Söder jämt. Vi gillar ju vår bruksort och vår grej.
Ni tänker inte flytta därifrån?
– Aldrig! utbrister Fredrik. Jag trivs bra som fan faktiskt. Det ligger någon sorts skam för människor som kommer från mindre orter. Folk vill gärna flytta till större orter och bli göteborgare eller stockholmare men jag skäms inte ett dugg!
– Det är charmigt, man har koll på de flesta, fyller Stefan i.
Är inte det faran i det hela också, att alla känner alla?
– Jo, gör du ett snedsteg så vet hela stan om det direkt, säger Stefan.
– Men det skulle ju du aldrig göra, säger Fredrik med ett flin och tittar på Stefan.
– Nä, säger Stefan och skrattar.
Hur känns det att spela här på Hultsfredsfestivalen?
– Vi har ju inte spelat än! säger Stefan med ett leende. Men det ska bli roligt. Man har ju velat spela på Hultsfred sen man var här första gången och nu får man göra det. Så det är roligt att få plita ner det i CV:t.
Har ni några roliga festivalminnen ni kan dela med er av?
– Sånt där håller man för sig själv, skattar Stefan fram.
Fredrik bjuder på några minnen av Stefan som nog inte lämpar sig för tryck, oftast är det ju så med de bästa festivalminnena. Någonstans här tryter också min koncentrationsförmåga och jag dras med in i festivalminnenas land. Några timmar senare har jag fått ytterligare ett festivalminne, nämligen Brukets spelning. Viken spelning de sedan bjöd på, scenen skakade och gitarristen Fredrik Andersson spelade så fingrarna blödde och jag insåg att det här, det var bandet jag gått och längtat efter!