Hur är känslan så här dagarna innan skivan ska släppas?
– Det är segdraget! säger Stefan och skrattar. Man går ju bara och trampar och vet inte vad man ska göra hemma riktigt. Man vill att skivan ska komma ut för det genererar ju ändå att man får komma ut och spela.
– Jag tror inte vi är så nervösa heller, fortsätter Fredrik. Vi är nöjda med det vi gjort. Tycker folk annat så får folk tycka det.
– Vi vet ju att det är bra så då har man inte så mycket att vara nervös över, fyller Stefan i.
– Det skulle ju vara jobbigare om man släppte en skiva och man tycker själv att ”Nä, det känns inte så bra” och hela världen skulle tycka den var bra, säger Fredrik. Jag är hellre nöjd med den själv än att alla andra är det.
Första singeln heter Stad som aldrig vaknar. Är det Fagersta som aldrig vaknar?
– Ja, alltså den låten skrev väl jag texten till innan Bruket fanns. Det var en tid då vi hängde mycket, jag och Stefan och så Henka som spelar bas. Då bodde ju ni ihop, säger Fredrik och sneglar på Stefan.
– Då bodde jag och Henka ihop ja, bekräftar Stefan.
– Jag gick på folkhögskola i Värmland men var oftare uppe och hängde hos er. Vi var väl vakna jämt men resten av stan var inte det, fortsätter Fredrik och skrattar. Jag tror många kan känna igen sig i det där, som lever i småstäder. Inspirationen för mig har såklart varit Fagersta.
Ni längtar aldrig till en stad som aldrig sover?
– Nä, nä, protesterar Fredrik. Det är härligt att få resa iväg till sådana ställen men det är skönt på något sätt att komma tillbaks.
– Ja, det är alltid förbannat skönt att komma hem! håller Stefan med.
– På nåt sätt är det så att man gnäller när man är hemma i Fagersta men sen när man kommer ner till Stockholm så känner man ”Hur fan kan folk bo här?”, fortsätter Fredrik och skrattar. Jag tror att för vår del så är det att vi har så sköna människor där. Jag hade vantrivts om jag inte hade dem. Så det handlar mycket om det. Vi har ett härligt sammansvetsat gäng av människor som håller på med musik och delar vårt intresse. Det är så enkelt att umgås på sådana ställen. Det krävs mycket mer planering när man är i större städer.
Ni har ju spelat in en video till den låten också. Hur var det?
– Ja, det var underligt, säger Fredrik.
– Ganska tråkigt, säger Stefan. Eller ja, både och. Det blev också en segdragen process.
– Kul att se resultatet! säger Fredrik. Det sjuka var att när man väl körde igång så kom man in i värsta ”livemodet” och bara körde. Helt plötsligt så trycker någon på stopp och då står man där och skriker och känner sig skitdum.
– Efter ett tag så släppte man ju vad man höll på med, fortsätter Stefan. Vi spelade in det i ett tingshus i Norberg, det var 20 minus ute och ingen värme i den där kåken och det fanns inga toaletter, ingenting.
När jag frågar hur låtskrivandet går till får jag veta att de flesta idéerna växer fram hemma hos Fredrik när han sitter och röker under köksfläkten med gitarren som sällskap. Tillsammans med Stefan brukar han sedan finslipa låtarna innan de presenteras i replokalen för resten av killarna. Där brukar det oftast konstateras att det ”låter skit”. Ibland kan dock tiden hjälpa till och en låtidé som fått ligga till sig lite kan helt plötsligt låta riktigt bra. Det gäller hela tiden att vaska fram guldkornen.
– Vi kan ju vara lite för mycket att ”Äh, det blev inte bra direkt – vi skiter i det där”, säger Fredrik.
– Vi hade ett par spår där som vi alla tyckte varit bra utom Fredrik, han har varit bångstyrig. Så när vi skulle räkna upp låtarna som vi hade när vi skulle börja spela in så sa vi ”Ja vi har 16 stycken.” ”Nä, 13!”, berättar Stefan under stort skratt.
– Då får man ju börja köra fasciststilen ”Det är jag som har skrivit den, jag tänker inte köra den”, säger Fredrik fortfarande skrattandes. Det var ju bara mina egna låtar jag sågade!
Hur väljer man ut låtarna som kommer med på skivan?
– Man får väl ranka lite, säger Fredrik.
– Man får kategorisera det och på nåt sätt betygsätta sina egna spår och se till en helhet så att man får ett bra album, fortsätter Stefan. Du kan ju fortfarande ha väldigt mycket bra låtar men det gäller ju att få dem att passa ihop.
– Det kan vara bra att prata med någon utifrån också, säger Fredrik. Vi hade ju Nicke och Pelle [Almqvist. Brödraparet från The Hives har producerat En annan klass. Reds. anm.].
– Man blir ju för inne i det själv så det är bra när det kommer någon, i det här fallet Nicke och Pelle, som är med ibland och har lite fräscha tankar och idéer runt arrangemang av låtarna, berättar Stefan. Låtar i grund och botten har ju vi haft från början.
– Nä, de har spökskrivit hela vår skiva, skämtar Fredrik och både han och Stefan brister ut i skratt.
Jag föll som en fura för Bruket första gången jag såg er live. Tycker ni att det är lika roligt att spela live som det ser ut?
– Det är väl drivkraften, just att få spela live, säger Stefan. Att få framföra det man skapat tillsammans.
– Fast det där är så svårt, fortsätter Fredrik. Man vet inte varför man håller på. Man hade säkert lika gärna kunnat spela bowling eller någonting. Nu halkade man in på musik under tidig tonår, eller egentligen under hela sin uppväxt. Man gillar ju bara att hålla på med musik. Det syns väl kanske när man spelar att man har en glädje i sig när man gör det. Vi är ju lika glada och peppade när vi är nere i replokalen! Ibland helt överpeppade… Det var ju som, vilket datum var det? Vi skulle göra ett gig i höstas som vi höll på och repade inför.
– Det var väl här tror jag, på Debaser, fyller Stefan i.
– Då tänkte vi ”Va fan, ska vi bara stå här nere”, fortsätter Fredrik. Så vi drog ut alla grejer och ringde dit folk. Så folk kom på en timme och så hade vi ett gig inför 20 pers utanför. Det var ju vårt genrep, bara för att vi var så pep. Så det är ju det, glädjen och lyckan över att få hålla på. Det är väl det som är drivkraften.
Hur kom det sig att det blev musiken då? Var det någon i familjen som höll på? Musikintresse har ju en tendens att kunna gå i arv.
– Ja för min del var det min storebror som lyssnade mycket på hårdrock, metal och punk, berättar Fredrik. Men i Fagersta när vi växte upp så fanns Burning Heart [Skivetikett som startades i Fagersta och framförallt gett ut hardcoremusik. Återfinns numera i Örebro. Reds. anm. ] där och det hade även funnits någonting som hette Rockborgen som var stort ett tag. Sen även Bergslagsrocken som var en av de största festivalerna för alternativmusik då.
– Så punken har alltid funnits där, fortsätter Stefan. Man har alltid kunnat hitta en identitet där för att den alltid har funnits runt omkring en. Alla ens kompisar lyssnade ju också på punk. Man såg upp till de äldre som hade band. Man tänkte väl när man gick på högstadiet att ”Fan jag vill också spela i ett band sen”.
Om det hade varit hockeykillarna ni såg upp till, hade ni slutat som hockeyproffs då?
– Vi har väl spelat hockey alltihopa, säger Stefan. Sen så började man harva och spela punk på en fritidsgård istället.
– Nä men det är väl lite så fast kanske ändå inte, på nått sätt… spekulerar Fredrik. Det var så mycket mer rätt att hålla på med musik i slutändan.
Några veckor senare återser jag Bruket på Debaser Medis i Stockholm. Skivan har hunnit släppas och bandet är ute på en miniturné när vi sammanstrålar. Vi fick då möjligheten att spela in deras låtar Lyckliga dagar och En annan klass under deras soundcheck.
Här hittar du Lyckliga dagar.
http://www.youtube.com/watch?v=q3_UQFoOirY
Här hittar du En annan klass.