Freda’ fick sitt stora genombrott 1986 med singeln Vindarna.
– Då förvandlades vi till ett utav Sveriges största band, berättar Uno Svenningsson. Vi slutade på topp också, den sålde ju bra med den sista skivan.
– Vi slutade på topp och så har vi vilat oss i form nu i 17 år, säger Arne Johansson med ett skratt.

Hur kom det sig att ni återupptog kontakten?
– Jag fick en förfrågan när de ville ge ut en DVD med Freda’, en gammal konsert som var inspelad och på den vägen är det, förklarar Uno. Vi tyckte bara det var kul att få börja umgås lite och träffas lite då och då. Vi hade ingen tanke på att vi skulle gå vidare och göra en platta.
– Vi hade inte hörts på många, många år, fyller Arne i. Det kändes som om man återigen träffade en kär gammal vän som man har vetat funnits där men som man inte haft någon kontakt med.
– Det var ju osannolikt att vi skulle göra nåt igen. Vi hade inte ens pratat om det, fortsätter Mats Johansson. Sen kom det här upp och då hänger man givetvis på.

Hur fort kom ni i gång och skrev nytt material?
– Efter ett par månader träffades vi med ett par akustiska gitarrer, berättar Arne. Då var tanken att vi skulle göra en låt till en samlingsplatta. Men vi hade väl en tre-fyra idéer där direkt så då väcktes idén att ”ska vi inte göra en hel platta istället”. Vilket ju är mycket roligare och bättre tycker jag.
– Javisst, håller Uno med. Man var ju lite nervös innan, hur det skulle funka efter så många år. Så gick det så otroligt bra!
– Det var ju nästan löjligt, fortsätter Arne.
– Där föll man ju verkligen tillbaka i rollerna, just musikaliskt, säger Uno. Den sociala biten har ju mognat och utvecklats.

Vad inspireras ni av när ni skriver nya låtar, har det ändrats något under årens gång?
– De eviga frågorna, kärleken och relationer, säger Arne. Givetvis händer det saker i livet som gör att det finns saker att skriva om.

Finns er publik kvar?
– Det återstår att se, säger Arne. I första hand har vi gjort den här plattan för att det varit vansinnigt kul för vår egenskull. Men givetvis hoppas vi att den ska nå ut till en publik. Det tror jag den gör också.
– Nu börjar det sprida sig också så folk får koll på att det kommer något, säger Uno.

Du har ju en solokarriär också, Uno. Vad är det positiva med att vara tillbaka i ett band?
– Med ett band så blir det lite mer speciellt, berättar Uno. Alla har sitt sätta att spela på, sitt sätt att tänka på. Det blir inte så ensamt. Som soloartist så kan jag tycka att det är skönt ibland också att få styra och ställa och bestämma precis hur man vill ha det. Men det här har ju varit en jättekick för mig! Helt otroligt att det hände, jag hade ingen tanke på det så det har varit fantastiskt kul. Vi får hoppas att vi skriver lite mer i framtiden.

Det har ju hänt otroligt mycket inom musikbranschen sen ni drog igång i början av 80-talet. Är det svårare eller lättare att nå ut idag tror ni?
– Utbudet är ju betydligt större idag, säger Uno. Däremot är det ju lättare kanske att nå ut om man väl får chansen. Det har nog aldrig varit så viktigt någon gång som med timing än nu.
– Det är också lättare för band och artister som inte har skivbolag bakom sig. Det finns andra vägar, säger Mats. Nu kan man ju sitta hemma i pojkrummet och göra en platta.

Vad tycker ni om svensk musik idag, lyssnar ni något på allt av det nya som släpps?freda1
– Jag gillar t.ex. The Mary Onettes, berättar Arne. Jag gillar Loney Dear väldigt mycket; han är med oss och spelar bas nu live på de här grejerna vi gör. Det finns mycket bra svensk musik, det gör det.
– Jag har följt Kent nu i många år, avslöjar Uno.
– Ja, de gör alltid bra grejer, håller Arne med.

Ni är lite tveksamma till att ge er ut på turné har jag förstått. Speciellt du, Arne?
– Ja, det är jag lite tveksam till, säger Arne.
Du är inte alls sugen?
– Jo, det blir man ju när vi repar och spelar nu så är det ju kul, fortsätter han. Uno är den som gärna vill ut. Men det är ju så att det var så extremt länge sen vi var ute. Uno har ju varit ute på scen och lirat i de mest konstiga sammanhang så han är rutinerad. [Uno skrattar hjärtligt i bakgrunden.] Det känns avlägset men samtidigt är det lite lockande. Så sista ordet är nog inte sagt!

Nej, sista ordet är definitivt inte sagt i den frågan. När jag lämnar de tre smålänningarna pratar de fortfarande om en eventuell turné och hur den skulle kunna läggas upp på bästa sätt. De är åtminstone överens om att Freda’ var ett riktigt bra liveband när det begav sig. Förhoppningsvis lyckas Uno Svenningsson övertala de andra två; då skulle alla vi som är för unga för att ha sett Freda’ live få en ny chans att se om de fortfarande är ett riktigt bra liveband.

 

 

Ett ögonblick Peter Jöback, Melodifestivalen mars 2010.
Intervju med Plan Three december 2009

Pin It on Pinterest

Share This