För de som inte känner till er, vilka är ni?
– Vi är fyra killar från riks 80-området som har fastnat för att stå på scen och spela coola rocklåtar! Vi har spelat ihop sedan 2005, men vår musikaliska resa började långt tidigare, för en del av oss redan i pappas pung! Vi i bandet är Tomas Andersson – sång/gitarr, Mattias Klein – gitarr, Mattias Johansson – bas och Patrik Nyman – trummor.
Jag läste att ni inte ville bli kallade för skatepunk – vad är ni då? Ett rockband?
– Hahahaha! Ja, löjligt va? Nej, men det är så tråkigt med fack. Speciellt om generaliseringen går ut på att beskriva något. När jag skrev det där så hade en recensent använt ordet skatepunk för att beskriva hur dåliga vi var, istället för att vara lite konstruktiv och ge lite kritik man kan ta åt sig av. Egentligen bryr vi oss inte om sånt för folk får väl tycka som de vill, men just dåliga recensioner har jag alltid retat mig på. Jag menar, om jag ska beskriva någon så säger jag knappast; – Han är så jävla korthårig! Det beskriver ju inte människan överhuvudtaget mer än att han är korthårig, eller hur?
I radiostationen Bandits tävling för osignade band, ”Bandit Unsigned 2007”, gick ni till final. Vad betydde det?
– Ja, allt kan man ju säga i efterhand, nästan i alla fall. Det var ju en i raden av saker som vi åstadkom under ett kritiskt halvår då jag faktiskt var nära att lägga av helt med musiken. Svaret är väl att ”Bandit Unsigned”-finalen var som att hälla bensin på elden! Det tog fart igen så att säga! Vi blev ju lite mer erfarna så klart och det var en jävligt rolig upplevelse som kommer finnas kvar i oss som band så länge vi finns, så är det ju!
Ni ligger på samma bolag som Takida och har även använt er av samma studio och producent – hoppas ni få samma genomslag som de fått? Vilken låt blir er ”Curly Sue”? Eller har ni redan hunnit tröttna på jämförelsen mellan er och Takida?
– Vi sökte aldrig upp Patrik Frisk, som han så fint heter, utan han kontaktade oss efter att ha sett min audition på ”Idol” plus att det gick så bra i ”Unsigned” så den jämförelsen är ganska långsökt. Däremot kan vi hålla med om att Patrik är en jäkel på att snoka reda på band som har det där lilla extra och sedan krama ur precis allt som går i kreativ väg hos de banden för att göra de till fullblodiga rockband. Så har ju fallet varit med både oss och Takida. Utan Patrik hade inget av banden haft samma chans att slå igenom. Han är en duktig jäkla producent, karln! Sen är det klart att vi får leva med att vara ”Takida 2” även om vi inte blir speciellt stolta över det. Vi låter plattan tala för sig själv! Folk kommer inse skillnaden… Någon smäktande kärlekslåt har vi inte, men en ”ballad” som heter ”Monster” kommer nog att tilltala många, mer säger vi inte!
Vilka är era musikaliska förebilder?
– Oj, varning för låååång lista, hahahaha! Närå, allt från tidig -60-talsrock till modernare tongångar. Mycket metal och en hel del punk/hardcore så klart. Jag tror man kan höra de influenserna när man lyssnar på plattan också! Amerikansk rock är väl största inspirationskällan med band som the Used, Foo Fighters, Nirvana o s v…
Vad gillar ni bäst? Live eller studio?
– Två totally olika saker och ändå lika roliga! Jag ska försöka ta ett steg från svennetänket och vara konkret: Att vara i studion och se låtarna växa fram kan bara beskrivas som att bli kär, om och om igen! Det är helt underbart! Sen att stå på scen är som det bästa sex du kan tänka dig! Varje låt är som en orgasm! Förstår du då skillnaden? Hahahahahaha!
Vad har ni för spelningar framöver?
-Vi har mer eller mindre hela våren uppbokade med klubbspelningar, både som förband och som headline och i sommar har vi en del festivaler på gång, Luleåkalaset och ”Yran” bl. a!
Vad har ni för framtidsplaner för bandet?
– Vi smyger fram i äkta snigel-warp speed och tänkte inta Japan inom en rimlig framtid! Plattan släpps 9 maj i Japan och japanerna verkar heltända så det känns f***ing fabulous! Annars så fortsätter vi att gneta genom Sverige och samla fans så klart! Vi har gett oss själva ett löfte om att inte fira något förrän vi har en topp-tio på Billboardlistan så då vet du lite vad vi har framför oss! Hehehe…
Hur var det att höra er själva på radion första gången? Hur kändes det att hålla i skivan första gången?
-Alla brukar vara sådär gör-goa och säga att det var som en dröm det där med radion, men vi kände aldrig så. Vi är nog för tjuriga för det tror jag. Vadå tre minuter på radion, än sen då? Folk glömmer så snabbt! Plattan däremot var en sjuk upplevelse. Man hade väntat så länge att få se den färdiga produkten och se om ”själen” fanns kvar efter allt jobb och det var så skönt att se att den gjorde det! Att få spegla sig i omslaget och lukta på det istället för att glo på en dataskärm var också helt underbart! Plattan är allt vi ville att den skulle vara och mer därtill, den har ett eget liv! Nu är det bara upp till publiken att förstå det!
Hur kombinerar ni rockbandslivet med vardagslivet? Går det att leva på det?
– Det är svårt som fan nu! Utan våra tjejer och familjer hade det varit grymt svårt. Jag och Klein är ju arbetslösa så vi lever mer eller mindre på föräldrarna och tjejerna! Vi är grymt tacksamma för all hjälp vi får och de vill ju självklart att vi fixar det här! Det är inte alla som får chansen att leva sin dröm och det verkar som att våra familjer förstår det! Vi får väl betala tillbaka när miljonerna börjar rulla in! Hahahahaha!
Om ni bara får lyssna på en låt resten av livet, vilken blir det då?
– Ja, det blir ett kort liv om vi ska försöka komma överens om det! Hahahaha! ”Future breed machine” med Meshuggah svarar jag och Klein i alla fall! Nyman tar väl någon gammal Kent-dänga och Matte J gillar Therapy? vet jag! Om inte annat så får vi väl lyssna på gamla avsnitt av ”Mammas Nya Kille”! De är ju helt störda i huvet! Precis vår humor!