Min första bekantskap med Mattias Edlunds musik kom 1998. Då satt jag i bilen och hörde The Motorhomes, där Mattias var sångare, demo Into the Night. Senare under året såg jag även dem live på Hultsfredsfestivalens demoscen. Ett skivkontrakt och två skivor senare valde Mattias att hoppa av bandet och lägga musiken på hyllan. Trodde han. Men suget efter att skapa musik fanns kvar och när singeln Love Is My Drug släpptes i höstas var Mattias tillbaka med besked. Men att han började med musiken från första början var faktiskt en slump.
– Jag lyssnade mycket på musik och har alltid haft ett stort musikintresse men jag höll inte på själv. Så hängde jag med några polare som hade ett band, de skulle repa men så kom aldrig sångaren. Så då bad de mig att ta micken och skräna lite.
Kompisarna tyckte att det lät bra och Mattias tyckte det var kul. Den gamle sångaren ville inte bandet ha tillbaka. Efter det växte det bara och han var med i ett antal olika band och efter hand lärde han sig spela lite olika instrument.

När du lade av med The Motorhomes, trodde du att suget efter musiken skulle bli så stort som det faktiskt blev? Trodde du att du skulle komma tillbaka?
– Nä, jag trodde inte att jag skulle komma tillbaka såhär. Jag trodde att jag någon gång kanske skulle släppa något litet, litet, litet, litet. Jag trodde alltid att jag skulle hålla på och spela musik hemma men jag trodde aldrig att jag skulle satsa såhär.
Under uppehållet har Mattias jobbat med ”vanliga” jobb. Han avslöjar att han faktiskt har kvar sitt vanliga jobb, men att han har en väldigt förstående arbetsgivare som låter honom vara ledig när det behövs.
– Å andra sidan försöker jag jobba in de timmarna på nätterna, jag har jobbat till tre varje natt den här veckan. Jag lyder det där gamla rådet ”Don’t quite your dayjob” som man säger till folk som inte har tillräckligt med talang eller tillräckligt bra grejer.

På debutskivan I Am John har Mattias samarbetat med flera olika låtskrivare, såsom Andreas Mattsson (Popsicle), Jocke Berg (Kent) och Pär Wiksten (Wannadies). Andreas Mattson var med redan på ett tidigt stadie som bollplank vid framförallt textförfattandet. Detta var redan innan Mattias hade något skivkontrakt och allt fortfarande var på hobbynivå. De skickade låttexter mellan sig, ibland var det bara något ord som Andreas bytte ut, i andra fall skrev han en helt ny vers.
– Det var kul! Det är en av grejerna man saknar från bandsituationen, det här att faktiskt kunna bolla med någon. Så han kom in först. Sen kom Jocke Berg in, det var också innan det fanns någon deal. Jag frågade om han hade någon låt eller om han kunde skriva en låt. Jag var lite trött på mitt eget uttryck och ville få in något annat. Och då hade han den här låten Run.
Sen trillade också Pär Wiksten in på ett hörn. Mattias var som sagt var trött på sitt eget uttryck och ville försöka skriva låtar med någon annan. Det fungerade inte riktigt som Mattias hoppats då allt ändå lät som han. Istället fick då Pär i uppgift att skriva något själv, utan inblandning från Mattias.
– Då fick jag Love Is My Drug-demon. Den var i stort sett klar och då tyckte jag att den skulle vara rätt kul att göra i och med att den är som den är.
Trodde du att Love Is My Drug skulle bli en så pass stor hit som den blivit?
– Det är kanske lite cyniskt, men jag spelade in den därför!
Mattias förklarar att vid den tidpunkten då han fick höra demon hade bestämt sig för att satsa fullt ut och försöka få det att bli så stort som möjligt.
– Då måste man på något sätt sparka upp dörren och säga ”Tjena, nu är jag här igen”. Grunda för kommande album på något sätt. Jag trodde kanske inte att den skulle bli så stor, jag hoppades på det för det var ju det som var min plan. Så jag är jättenöjd att det gick som det gick.
Planen funkade?
– Planen funkade verkligen.

Du skriver bara på engelska, finns det någon tanke bakom det? Någon utlandslansering som väntar i framtiden?
– Ja, jag skriver på engelska. Ja, det är för att jag gärna skulle vilja nå ut. Istället för att bli jättestor i Sverige hoppas man på att bli liten överallt istället. Redan nu med MySpace så har man ju fans över hela världen.

Har branschen ändrats något under tiden då du varit borta? Eller är det fortfarande samma folk?
– Man springer ju på jättemycket samma folk överallt, folk har bara blivit äldre och flyttat upp i hierarkin. När man är ute och spelar live märker jag ingen skillnad direkt. Men i själva industrin så märker man givetvis den här skillnaden att det inte finns lika mycket pengar längre, säger han och berättar att med The Motorhomes var det skillnad, då hade skivbolagen fortfarande mycket pengar.
– Jag fick uppleva det där att plånboken öppnades totalt och det var ”no limit” på allting. Så om man jämför med det är det stor skillnad. Och jag tycker att på ett sätt är det rätt sunt, hade man hållit igen lite då ”back in the days” så hade det nog funnit pengar över till vettiga grejer nu.
Är det en fördel att du varit med en gång tidigare?
– Ja, det tycker jag definitivt. Man går ju inte i samma fallgropar, man granskar kontrakt noggrannare, man vet vad man kan ställa för krav. Man är säkrare på sig själv helt enkelt. Man har lagt på sig massa kunskap och erfarenhet som gör att man kan vara tydligare idag och gå en rakare väg. Man vet vad man ska satsa på och man vet vad man ska undvika.

Du har ett artistnamn nu, varför? Känns det tryggt att inte skylta med sin egen person?
– Ja, faktiskt! Det är bara därför. Det är ju hjärndött eftersom det fortfarande är mitt namn, John Mattias Edlund. Förra vändan med The Motorhomes då fick man rätt mycket knäppa samtal både från kvinnliga beundrare och manliga tokskallar. Med hemligt nummer kan man komma långt! Alltså man kanske kan ducka några om man inte heter det namnet som står i katalogen. Jag ville dra det lite från min person och ha ett projektnamn på det hela, det var väl tanken. Sen valde jag det också för jag vill inte heta mitt namn bara. Jag hade med lätthet kunnat göra en avskalad singer/songwriterskiva och hetat mitt eget namn men jag ville inte göra den grejen. För att man ska komma bort ifrån det där med ledsen kille med gitarr även om jag hade kunnat gör den grejen med bravur kanske. Det är skönt att separera det privata från det offentliga på något sätt tycker jag.

Vad har du för musikaliska förebilder?
– När jag gör musik så har jag inga förebilder alls så där att jag sitter och tänker ”en sådan låt ska jag göra” eller ”så vill jag sjunga”. När jag gör musik så är det bara det som kommer ur mig för det är så det fungerar. Det var så jag märkte att det var ända sättet som funkade för mig att skriva låtar. När man började skriva låtar satt man och tänkte ”Shit, jag vill göra en sådan låt” eller ”han sjunger grymt, så vill jag sjunga”. Då blir det bara bleka kopior av bättre original. Låtskrivandet för mig öppnades när jag sket i allt det där och lät det som ville komma ut, komma ut. Så rent låtskrivarmässigt och soundmässigt har jag inga förebilder alls.
Mattias berättar vidare att det givetvis finns massor av musik som han tycker är fantastiskt bra; han nämner bland annat Fleet Foxes, Bon Iver och Midlake.
– Jag gillar när det är lite ”skägg” på musiken, utbrister han och förklarar vidare att han själv egentligen skulle vilja göra ”skäggig” musik men att det inte funkade så bra. Han nämner att han hade kunnat döda för att få ha skrivit Bon Ivers låt re:stacks.
– Jag är en sucker för bra melodier och stämsång, och gärna melankoliska saker. Jag tycker om folk som har känsla, som sjunger med bra uttryck. Jag tycker inte om för välproducerad musik. När jag gör musik då blir den lätt välproducerad. För mina öron är tydligen funtade så att jag, när jag själv rattar, så tycker jag om när det låter bra. Jag försöker göra det ruffare ibland men det blir ändå lite ”slickt”.

Att musikintresset är stort märks tydligt när Mattias pratar sig varm om att söka nya musikaliska kickar hela tiden och om en önskan att hitta ny, bra musik. Han menar också på att det blir allt svårare och svårare att hitta de där kickarna. Ett tag gick det bra att söka sig bakåt i musikhistorien och upptäcka guldkornen från 60- och 70-talet. Nu när allt det gamla är upptäckt tycker han att det är svårt att föreställa sig när nästa band som framkallar en wow-känsla kommer att dyka upp. Han prisar också den nya tekniken med MySpace i fronten, att hitta ny musik har aldrig varit lättare. Samtidigt är det svårare att hitta något riktigt, riktigt bra eftersom utbudet är så stort. Med Mattias iver har jag inte svårt att tro att det inte kommer att dröja länge innan han hittar något nytt att älska. Kanske är det han själv som skriver det?

 

 

 

Intervju med Fibes, Oh Fibes! juli 2009
Intervju med Ulf Bejerstrand juni 2009

Pin It on Pinterest

Share This