Hur upptagen är du så här precis efter ett skivsläpp?

– Det har varit otroligt intensivt den senaste månaden, berättar Mange. När det inte har varit rep inför spelning så har det varit spelning. Har det inte varit det har det varit mycket promotion och intervjuer.
Hur ser vardagen annars ut?
– Annars kan det vara ganska långa perioder med inte så mycket att göra, säger Mange. Då passar man på att spela in nya låtar. Kanske att man passar på att njuta lite av lugnet!

Du spelade på en Finlandsfärja för några dagar sedan, hur var det?– Det var skitgrymt! berättar Mange och fortsätter att förklara att hans bokare var ganska försiktiga när de la fram förfrågan till honom. Men att spela på en fullbokad Finlandsfärja var inget Mange hade något emot.
– Jag har ingift släkt i Finland så jag har åkt ganska mycket med de där båtarna så jag tyckte att det skulle bli skitkul, säger Mange. Jag visste precis vad jag gav mig in på. Det kan nog vara bra att veta det innan annars kan man nog bli förvånad.

När började ditt musikintresse ta form?– Jag har två bröder som är nio respektive elva år äldre än mig, förklarar Mange. Mitt första kassettband var Selling England by the Pound med Genesis, deras originaluppsättning. Jag fick med mig det från dag ett.

Hur fort kom hiphopen in i bilden?
– Tidigt! säger Mange.  Efter första gången jag hörde talas om fenomenet någonsin, när jag hörde första låten var det ”instant love”, direkt kärlek. Då började jag, så gott det gick på den tiden, att forska i det där. Första hiphopskivan jag köpte var the Message med Grandmaster Flash and the Furious Five.

Hur fort vågade du pröva på det själv?
– Jag gjorde faktiskt en låt när jag gick i sjuan, berättar Mange. Jag rappade på både svenska och engelska i samma låt så det var ganska avancerat men kanske inte så bra. Sen så hade jag alltid musikintresset med mig men jag gjorde aldrig något allvar av det för egen del utan jag jobbade med andra. Anordnade klubbar, tog ut DJ:s. På nått sätt fanns musiken alltid med men jag var inte skapande själv. Det kom något tillfälle då jag kände att jag jobbat med andra så länge, att nu vill jag prova själv. Då gjorde jag det.

Hur går det till när du skriver dina texter? Samlar du på dig idéer hela tiden?
– Ja, bland annat är det så, säger Mange. Jag kommer på någon rolig situation eller helt osökt dyker det upp en rad i huvudet. Ibland är det så pass bra att man kan bygga något utifrån det. Ibland kan det också vara så att jag vill skriva om ett tema och så får man tvinga sig. Ganska mycket går det att jämföra med en uppsatsskrivning i skolan. Nu måste du skriva något som har en början och ett slut, det är klart att det ser lite annorlunda ut med refräng och vers men i teorin är det rätt likt. Lite så brukar jag resonera för att hitta kärnan. Minsta gemensamma nämnare brukar jag ha som ledord. Går det att säga på ett lätt sätt så gör det. Det var två olika sätt. Det tredje sättet är bara att man hör ett jävligt bra beat så man blir inspirerad av det.

Hur viktigt är det med språket för dig?
– Spåket är jätteintressant, säger Mange. Svenska är det ämne som när allt annat i skolväg rasat runtomkring mig så har svenskan varit min trofasta vän. Så det är jätteviktigt! Jag tänker på språket jättemycket, bollar med ord. Jag kan komma på mig själv på bio då jag sitter och läser texten baklänges bara för att jag tycker att det är roligt.

Var det någonsin tal om att det inte skulle vara hiphop på svenska för dig?
– Nä, jag har väl varit och snuddat vid engelskan men det känns inte lika kul faktiskt, säger Mange. Jag skulle snarare vilja skriva till någon annan i så fall. Jag tycker det är en skönare utmaning att kunna uttrycka sig på svenska. Lite ärligare.
Det är svårt att gömma sig bakom svenskan?
– Ja exakt, håller Mange med. Och det är så lätt, eller jag ska inte säga att det är lätt, det är skitsvårt att skriva en text på engelska, jag har aldrig gjort någon så jag ska inte säga för mycket. Det finns fler ord på svenska som känns töntiga än vad det gör på engelska. Det är klurigt, man vill bryta lite gränser men man vill inte framstå som att man har för dålig koll heller. Jag tycker det är en spännande balansgång.

Hur mycket är hämtat ur ditt liv? Du framställer dig ju både som en cool snubbe och som värsta losern.
– Det är väl ungefär så alla människor fungerar, tror Mange. Man kan känna sig på topp, man kan känna sig jävligt låg, man kan känna sig jävligt nyttig i samhället, man kan känna sig som en parasit. Man innehåller hela spektrat. Sen så är inte vartenda ord sant. Jag målar upp ett scenario, det kanske inte har hänt mig men det är mina erfarenheter som avspeglas i scenariot. På sätt och vis är ju allt hämtat från mig.

När Glassigt släpptes 2006, trodde du att den skulle bli en så stor hit som den blev?
– Nä, det trodde jag inte, säger Mange lite tvekande. Jag valde att inte tro någonting. Samtidigt var jag väldigt nöjd och trodde på den. Det kom både som en chock och inte som en chock. Det är svårt att beskriva hur det kändes. Jag blev jävligt glad!
Kände du någon press på att få fram en uppföljare?
– Nä, inte på något jobbigt sätt, säger Mange som samtidigt erkänner att han givetvis ville lyckas en gång till.
– Det var snarare en sporre och ingen press, förklarar han.

Det känns som att hiphopvärlden i Sverige är ganska liten, att alla känner alla och att alla samarbetar. Stämmer det?
– Ja, lite så är det. Den har definitivt varit så där stor, säger Mange och måttar med fingrarna. Nu känns det som att det är jättemånga unga som håller på. Jag tror nog att den communityn är hyfsat stor nuförtiden. Nu tycker jag att det finns flera aktörer och folk kommer in på lite annorlunda vägar, det kan vara någon man inte alls kände till, något som bara är roligt!
Har du någon ny favorit själv?
– Jag upptäcker nya favoriter hela tiden, avslöjar Mange. Just nu gillar jag Näääk, det är min stora favorit.

Foto: Marisol CorreaLyssnar du bara på hiphop?
– Nej verkligen inte, säger Mange med eftertryck. Jag har ju lyssnat på väldigt djuplodande, introvert 70-talspsykadelika blandat med Freestyle och Gyllene Tider, hiphop, electro, synthmusik. Ju äldre jag blir desto öppnare blir jag för nya intryck. Jag växlar på radion mellan P2, P3 och SR Metropol och så då och då någon kommersiell kanal. Jag kan uppskatta det lika mycket allting.

Vart är alla tjejerna i hiphop-Sverige?
– Ja, de är alldeles för sällsynta, tycker Mange och berättar att han skrivit texter om det. Han sänker rösten och börjar rappa några rader för mig och min fotograf.
– Jag efterfrågar också fler tjejer på rapscenen. Det finns några stycken och de är asgrymma och de borde inspirera fler tjejer tycker jag, säger Mange.

Vi har ju ett svenskt band som heter Fibes, Oh Fibes! som nyligen släppte en skiva som heter 1987. Din har med 1988 i titeln. Tror du att det kommer någon 1989 nu?
– Jag vet inte, ska det väl ske ska det väl ske i år, säger Mange med ett skratt. Det känns som att sen måste vi gå vidare från 80-talet.

Är det vi 70-talister som vill drömma oss tillbaka till 80-talet?
– Vi 70-talister var unga på 80-talet och eftersom ungdomen är en väldigt viktigt och intressant tid i livet så blir det väl naturligt att det får uttryck i ens kreativitet, säger Mange.

Framför Gustav Vasa kyrka stannar vi till och Mange poserar vant för några bilder. Våra vägar skiljs åt i den mörka och kalla Stockholmskvällen men det är inte omöjligt att vi springer på varandra igen. Nu har jag ju lärt mig massa nytt om hiphop och jag är riktigt nyfiken på att lära mig mer.

Intervju med Rebekka Karijord oktober 2009
Intervju med Boris & the Jeltsins september 2009

Pin It on Pinterest

Share This