Imorgon släpps skivan. Känns det spännande?
– Absolut! Vad ska man säga, den kommer inte låta annorlunda imorgon men det är jättespännande att få ge ut en skiva.

Det var ju med din första singel Små Små Steg som allting började. Hade du förväntat dig det?
– Nä, det trodde jag inte. Jag har väl alltid haft gott självförtroende när det gäller att skriva låtar. Små Små Steg är en bra låt men den kändes samtidigt som en låt bland många andra som jag skrivit. Jag hade absolut inga förväntningar på att den skulle börja spelas på radion.

Det var inte alls självklart att det skulle bli något mer än en singel. När Små Små Steg spelades som mest på radion fanns det inte material till en hel skiva. Det tog ungefär ett år att få ihop låtar till en fullängdare men då återstod problemet att hitta en producent. Johan Brorson som producerat de två första singlarna hade inte tid att producera en hel skiva. Turligt nog hörde då Andreas Söderlund av sig och erbjöd sina tjänster. Samarbetet dem emellan funderade bra och nu ligger skivan framför oss på bordet.

Är det positivt att vara en lite äldre debutant? Du är, precis som jag, 32.
– Både och. Alla skivbolagsscouter letar väl efter unga, lovande talanger som de kan hitta på gatan och göra till stjärnor. För mig själv så tycker jag det är bättre. Jag tycker själv att jag har fötterna på jorden och blir inte så jätteknäckt om jag skulle få dåliga recensioner. Jag vet ju vad jag gör och kan stå för det. Det står inte och faller med musiken på samma sätt som det kanske gjort om man gett ut en skiva direkt efter gymnasiet och inte ha något annat.

Egentligen är det fel att kalla Alexandra för en debutant. Tillsammans med kompisen Elin bildade hon duon Elin&Alex under gymnasietiden. De två skickade ut ambitiösa demos till skivbolagen och fick till slut napp. Det slutade med en singel som fick viss framgång men sedan rann allt ut i sanden. Skivbolagens intresse avtog och duon splittrades när de två började pluggade på varsitt håll.

Hur tidigt började du klinka på ditt piano då?
– Mamma säger att jag redan när jag var fyra år började sitta och spela på pianot som fortfarande finns hemma hos mina föräldrar. Jag började spela med pianolärare på lågstadiet men det jag verkligen hade talang för var att ta ut låtar själv.

Att det blev texter på svenska var självklart. Trevande försök till engelska texter gjordes i det tidigare bandet men då kom rådet från skivbolagen att de skulle satsa på svenska texter. Ett råd Alexandra följde. Texterna hämtar hon inspiration till från sitt liv och sin vardag, även om inget av texterna är hämtade direkt från dagboken. Hon menar dock att man måste bli lite personlig för att kunna skriva den sortens texter hon skriver.
– Man är väldigt fel ute, tror jag, om man tänker att ”det här blir för personligt, det här kan jag inte lämna ut”. 

Är det skönt att ha ett artistnamn?
– Ja, det tycker jag. Det här är min lilla hobby och det heter Mitt Piano. Gör jag någonting annat med musik någon annan gång heter det kanske något annat. Man vet aldrig vart det landar och om jag inte vill hålla på med det här längre vill jag inte bli förknippad med det på samma sätt.

Samtidigt som lastbilar, bussar och helikoptrar passerar pratar vi om den oplanerade framtiden. Förhoppningsvis väntar lite livespelningar för Mitt Piano men ingenting är ännu bokat. Det har varit nog jobb med att få klart skivan samtidigt som det ordinarie arbetet ska skötas. Några turnéplaner har helt enkelt inte hunnit ritas upp även om erbjudanden kommit. Eftersom Alexandra ger ut skivan på eget bolag kan hon bestämma helt själv vad som sker härnäst. Först av allt väntar dock en releasefest!

Intervju med Billie the Vision and the Dancers, april 2009
Intervju med Bruket, mars 2010

Pin It on Pinterest

Share This