Hur tidigt kom musiken in i ditt liv?
– Det var alltid musik! Ända sedan jag var sju–åtta år. Då insåg man att det är där nycken till lyckan ligger.
Kom musikintresset ifrån dina föräldrar?
– Mamma är väldigt musikintresserad och pappa var musiker själv. Rätt framgångsrik också… Hela grunden för allt jag kan kommer ju från min pappa. Mamma lyssnar mycket på pop och rock medans pappa var mer för jazz och konstmusik. Det var mycket Tjajkovskij och Puccini.
Hur känns det att släppa en andra skiva?
– Det känns jävligt roligt på alla sätt och vis! Jag tyckte det var ett privilegium att få släppa en skiva. Det var ju det man hade drömt om som liten knatte. Sen får man göra en till, det är ju helt stört faktiskt. Jag tror inte att jag tänkt så mycket längre än att nu på onsdag så släpps skivan. För mig är det bara ”Shit, jag fick släppa en till skiva”. Den släpps på vinyl också. Vi har tryckt upp 500 vinylplattor så vi har en liten begränsad upplaga av en tiotumsvinyl så man får två vinylskivor. Det känns så otroligt surrealistiskt!
Du gör allting själv? Skriver låtar, arrangerar, spelar in, producerar…
– Ja. Allting utom… Jag kan inte spela fiol så det får jag lära mig. Jag har en jättefin violinist i Malmö som heter Caroline Karpinska som är fantastisk. Sen har jag haft två trummisar som varit med också. Men resten har jag suttit helt obstinat och bara knåpat ihop själv på ett vindsloft i ett gammalt industrihus från 1800-talet. Det har varit så jävla kallt… Jag har suttit med fingervantar där man klippt av fingrarna och försökt spela. Det tror jag bidrar till stämningen. Det är ju helt kompromisslöst hur jag spelat in. Jag har inte brytt mig en sekund om vad folk förväntar sig utan snarare tvärtom. Man har fått tips från förlaget som ”Du kanske skulle korta av den där och tänka mer på refrängen”. Då har jag tänkt ”Nope!” och gjort tvärtom och så har det blivit så att jag förlänger den och tar bort refrängen. Jag har nog förargat väldigt många av de som jag faktiskt jobbar med. Men i slutändan är det de enda man kan göra, i slutändan kan man bara göra det som gör en lycklig. Det är det jag gjort!
Är du involverad i det grafiska arbetet med att ta fram skivomslag och de bitarna också?
– Jo, det är jag. Det roliga är att jag har final say på allting. Jag har fullmakt!
Oftast är du ju helt ensam på scenen. Hur är det egentligen?
– Det är bara jag. Sen samlar jag på mig folk jag tycker är intressanta. Det beror ju på vad som händer för stunden… Ofta kör jag själv för att det blir väldigt bra. Är man tillräckligt bra själv så är ju det väldigt häftigt faktiskt, att man inte gömmer sig bakom ett band. Samtidigt så saknar jag att vara med i ett band ibland. Du vet när man är ute på turné, tänk att ha sitt lilla gäng. Alla har sin egen lilla roll och man spelar någon sorts svängig rockmusik, man har roliga fester i turnébussen…
Är det inte läskigt att ställa sig på scenen helt själv? Det verkar så utlämnande.
– Jag tror jag blir väldigt sporrad av den här utlämnande känslan, för på något sätt är det ju verkligen det. På något sätt är man är ju fullständigt näck! Man är inte mer än sin gitarr och sin röst. Suger man så suger man ordentligt. Jag gillar när det är lite ”kniven mot strupen”- grejen. Ju större scen desto häftigare blir det. Upp till en halvtimme kan det hålla att köra själv. Jag kan känna ibland när man hållit på längre än så, då kan det börja bli svårt att hålla en bra dynamik i det. Då vill man gärna ha in fler musiker. Men konceptet av att vara ensam är häftigt. Just för att man är inte bättre än vad man är.
Du slipper försöka komma överens med andra också?
– Exakt. Det finns en väldig bekvämlighet i att vara själv, faktiskt. Då kan man ju styra det själv. Därför har stråkar funkat väldigt bra för de är dels väldigt lyhörda på dynamiken och sen så följer de noter så man kan verkligen få dem att spela precis det man vill. Det blir inte det här att någon får feeling och drar iväg helt åt ett annat håll. Haha!
Du har ju ett artistnamn att gömma dig bakom, är det skönt?
– Jag tror det blir lite som om att man tänker sig att man går på maskerad. Man går lite, lite mer in i rollen på något vis. Det blir att man spetsar sig själv. Visst, jag hade säkert kunnat kalla mig för Oskar Humlebo och stått i jeans och tischa med en akustisk gitarr. Det hade säkert varit ganska fint men det blir bara lite mer udd i det hela när man skapar ett alter ego. Jag gillar verkligen idén med superhjältegrejen. Att framställa det som en superhjälte. Att vardagsmässigt kan jag vara Clark Kent men när jag går upp på scenen så behövs det en superhjälte för romantiken.
Du får kanske be någon göra en seriefigur av dig?
– Faktiskt, det hade jag varit sugen på! Det hade varit coolt att göra. Det ska jag komma ihåg, bra att du sa det! Mycket bra idé, du får ta lite royalties på det! Haha!
Vill du förmedla något med din musik?
– Det jag vill förmedla är väl det jag försöker förmedla till mig själv genom att hålla på med musik, att det faktiskt finns någonting som är väldigt, väldigt vackert med livet. Det finns en stor skönhet som vi inte kan kontrollera. Vi kan bara vara tacksamma att vi får ta del av den. Det finns väl de som skulle kalla det för gud och det finns de som skulle kalla det för relativitetsteori eller filosofi. Det finns någonting i idévälden som är så vackert och det är det jag vill förmedla, att det finns någonting värt att stå upp för. Det handlar inte om oss som personer, det handlar om oss tillsammans som någonting väldigt stort och vackert.
Första singeln från din nya platta heter The Heart Is A Rebel. Vad innebär det att vara rebell idag?
– Det jag känner behövs och som jag vill rebellera mot är ju stagnationen i attityd på något vis. Att allting handlar så väldigt mycket om varumärken och att sälja sig själv och att ha en hajp. Det är så otroligt osinnligt allting. Det som behövs en rebell för och som jag absolut vill starta gerillakrig mot är ju den här förtorkade normen kring ungdomen. Jag vill ta tillbaka skönheten och låta den bli sexig igen. Skönheten ska inte kontrolleras och bli tråkig, den ska vara vild och rebellisk och vacker. Man rebellerar inåt och släpper fram reella känslor. Det handlar inte om att kränga plattor, det handlar om att veta vad kärlek är!