Ni fick kämpa ganska länge innan ni fick ert genombrott, hur nära var det att ni kastade in handduken?
– Vi hade nästan kastat in handduken och badbyxorna också! Sen var det sommar när vi gjort det, så vi behöll ändå badbyxorna och var och badade här vid Hornstull, där Björn hade en studio och bestämde oss för att göra en skiva till – bara för att det var skoj.
Genombrottet kom 2006 och snart gick en hel värld omkring och visslade på Young Folks. De har nu hunnit med att vara förband åt Depeche Mode, Kanye West har samplat dem, de har varit gäster hos Jay Leno och de har haft med en låt i videospelet FIFA 08. Nu har sjätte skivan Gimme Some släppts och den har belönats med strålande recensioner. För första gången har de låtit någon annan producera. Valet föll på Per Sunding, medlem i det numera insomnade Eggstone, som också producerat till exempel bob hund och The Cardigans.
Det här är ju första gången ni inte producerar själva, hur har det varit att jobba med Per?
– Det har varit som en dröm… Jag tror att han vid något tillfälle hypnotiserade oss eller drogade oss, för vissa saker kommer jag verkligen inte ihåg! Sen är han även just nu halvt utbildad psykolog, vilket vi inte visste när vi anställde honom som producent, så jag tror att han gjort massa experiment på oss som vi inte märkt. Men han är ju också som en slags motsats till Adolf Hitler, ja någon sorts Gandhi-typ, så han spred en väldigt mjuk och härlig stämning i bandet som jag tror gjorde väldigt mycket för oss. Dels hur skivan låter, jag tycker den låter väldigt avslappnad. Det har även spillt över på hur vi känner oss nu i bandet. Jag tror aldrig att det varit så bra stämning i bandet och jag tror det är rätt bra om man ska vara ute och jobba i två år. Vi har Per att tacka för mycket!
Har er roller i bandet förändrats under årens lopp?
– Vi har alltid varit väldigt demokratiska som band och haft lika mycket input i allt från musik till omslag och hur vi ska promota bandet. Sen är det vissa saker som vuxit fram. Jag skrev inga låtar till bandet till de två första skivorna, det gjorde jag först till tredje skivan. Sen har vi även lärt oss mer teknik, förut skötte Björn allt det tekniska vid inspelning och nu har både jag och Peter lärt oss den processen. Det är kanske det, vissa smågrejer som man har lärt sig.
Bråkar ni mycket?
– Nä, inte längre. I början så var det mycket sånt. Peter och Björn brottades. Jag slog ut en bit av en tand… Det är ju så när man kommer från Norrland! Nu har vi lärt oss att kramas istället.
Era skivor har skiljt sig ganska mycket från varandra. Förra plattan var ganska minimalistisk i ljudbilden, det är absolut inte den nya. Är det ett medvetet val eller blir det bara så att ni tröttnar på att göra en grej och så gör ni något nytt?
– Ja, så är det. Jag personligen gillar artister som Miles Davis och The Beatles och konstnärer som Picasso. Såna som byter stil och sätt att jobba men att man ändå kan känna igen artistens specifika sound eller estetik. Det är nödvändigt för oss att byta sound, eller nästan genre ibland. Vi gör något slags koncept inför varje skiva. Det är för att få inspiration och ett förhållningssätt till den skiva man ska göra. Visst, förra skivan var väldigt minimalistisk och vi har gått åt det hållet om man ser på de här fem skivorna vi gjort, någon slags ”Less is moore-estetik”. Men den här plattan har det på något sätt också, fast begränsningarna här är att det är gitarr, bas och trummor. Men det kan man inte kalla minimalistisk musik… Men det är bra med begränsningar! Så nu var det instrumenten som fick vara begränsningen.
Har ni hunnit börja tänka på hur det ska låta nästa gång?
– Ja, lite grann. Det var några låtar vi spelade in som inte fick plats som var lite ”soulfunkiga”, vem vet, det kan bli nåt!
En del av låtarna på nya plattan är förhållandevis korta, under två minuter. Hur vet man när en låt är klar?
– Det där är ju intressant, det var en bra fråga! Om jag fick bestämma skulle alla låtar vara kortare, jag är lite rastlös. Jag vet själv hur det är när man lyssnar på musik, det räcker med en och en halv minut. Jag tycker man ska få in allt man vill säga på den tiden. Men Björn tycker tvärtom, han tycker man ska ta tid på sig. Jag vet inte, jag tycker alla låtar är för långa! Vi hade faktiskt några låtar, speciellt de jag gjort, som vi fick förlänga. Så jag fick ge mig där…
Vilken är den märkligaste spelningen ni genomfört?
– Det var nog där innan, när vi höll på att lägga ner bandet och kasta in badbyxorna. Vi spelade i Jönköping, vi skulle vara förband åt ett amerikanskt band från Brooklyn. Det här var för åtta år sedan så vi visste knappt vad Brooklyn var för nåt. Vi skulle spela på en Kinarestaurang så det fanns ingen scen så de hade byggt något av pappkartonger, ölbackar och brädor. Scenen pajade tre gånger och ljudkillen fick en högtalare i huvudet…
Nu väntar en turné i USA. Långt ifrån provisoriska scener byggda av ölbackar. Det är snarare frågan om utsålda spelningar och hysteriska fans. Tankarna på att slänga in badbyxorna är sedan länge bortglömda.