Du verkar vara så oerhört produktiv. Hur hinner du med allt?
– Mestadels ligger jag på soffan och går ut med hunden. Innan när jag jobbade, jag jobbade länge som lärarvikarie till exempel, då fick man ju aldrig tillräckligt med tid för musiken. Nu när jag har kunnat leva på det blir det plötsligt väldigt mycket tid över. Du är inte alltid på turné, du spelar inte alltid in en skiva med Peter Bjorn and John. Så jag har jättemycket tid till att göra annan musik. Jag kan inte sitta hemma och inte göra någonting utan då blir det mer saker helt enkelt.
Att det blev någon skiva överhuvudtaget är en slump. Tillsammans med Tobias Fröberg, som producerat I spåren av tåren, hade Peter målet inställt på att skriva musik till andra artister. Efter att han inspirerats av framgångarna för artister som Amy Winehouse och Duffy försökte de sig på att skriva en ”Al Green-dänga” i sann retrosoul-anda. Det slutade med Ett land som inte är, som är första låten på skivan.
– Så det var ju en ren slump för att när jag hade gjort den då kom alla de andra låtarna. Jag hade inte tänkt släppa någon skiva i år egentligen men nu känns det istället som att det något av det bästa jag gjort. Jag tror ofta att det blir bäst när man inte tänker så mycket, när det bara får komma.
Det här är din första soloskiva på svenska, du har släppt en soloskiva på engelska tidigare. Hur känns det att det blir på svenska den här gången?
– Det är klart att det är en ganska stor omställning att höra sig själv sjunga på svenska. Man låter direkt helt annorlunda. Jag har aldrig tänkt att jag ska skriva på svenska utan det var en sådan här inspirationsgrej som bara kom. Då kom massa ämnen som jag inte riktigt visste om att jag ville prata om. När jag väl bestämde mig att jag skulle göra det här så kändes det som att om jag ska göra någonting på svenska så ska jag göra det fullt ut. Då ska det inte vara någonting som hade kunnat vara på engelska utan verkligen något som bara funkar på svenska. Jag refererar till svensk kultur och historia och maträtter och allt möjligt. Det skulle ju inte gå på engelska!
Första singeln från skivan heter Esther, en låt som är döpt efter din hund. Vad har hon betytt?
– Hon har betytt ganska mycket. Jag kanske ska berätta det att refrängen handlar ju inte om Esther, den handlar ju om min fästmö. Men att man hittar något lugn i det där, att det spelar ingen roll, du är alltid älskad av en hund. Det låter väldigt sentimentalt men det är ju så! Jag tror att det är väldigt viktigt att veta att man duger oavsett vad. Det är lätt att få prestationsångest, jag har lätt att ställa krav på mig själv. Det spelar ingen roll om nästa skiva går bajsdåligt, de kommer tycka om mig ändå, haha! Jag vet inte, det låter ju väldigt självklart men det är väldigt fint.
Man behöver flytta fokus lite?
– Ja, faktiskt. Och jag trivs med att vara hemma och skrota i lägenheten och gå runt i skogen med hunden. Det är ganska viktigt faktiskt. Man kan ju göra på olika sätt, man kan ju flytta till New York och bara köra den grejen men det har jag valt att inte göra. Jag provade det en liten stund men jag vet inte… Jag tycker det är skönt att komma hem till Sverige.
Ditt musikintresse väcktes ganska tidigt har jag förstått.
– Ja, verkligen! Så länge som jag kan komma ihåg egentligen har jag väl tyckt om musik i olika former. När jag var riktigt liten så var det 50-tals rock n’ roll. Sen började jag spela fiol när jag var sju år. Jag är från Dalarna så det var ganska naturligt och min morfar spelar fiol så den folkmusikådran finns ju någonstans. Sen upptäckte jag The Beatles och då blev det gitarr och skriva låtar för hela slanten. Det var redan när jag var tio. Så det har hela tiden funnits. Men det är det som är lite roligt med den här skivan, för jag kan tycka att det finns mycket av den här tioåringen på den här skivan samtidigt som det är ganska mycket av 33-åringen också.
Vad tycker din morfar om din karriär?
– Jag tror att han är väldigt fascinerad och tycker väl säkert att det är ganska konstigt. Han är kanske lite avundsjuk också, för han har ju själv hållit på med musik. Jag vet inte om han tycker att allting är bra däremot. Vi får se vad han tycker om den här! Han har inte fått den än.
Han har inte sagt ”klipp dig och skaffa ett jobb”?
– Nä, men det var nog lite så när jag var yngre. Framförallt var det väl så att de hoppades nog att jag skulle börja med klassisk musik. Att det skulle bli något mer seriöst. Men jag tror att de börjar inse nu att det kommer det inte bli.
Den här resan som du har gjort; från Mora till Stockholm och sen vidare ut i världen, kunde du någonsin föreställa dig att det skulle bli så?
– Det var ju en pojkdröm, det var det ju naturligtvis eftersom jag började så tidigt. Jag hade ju en dröm om att bli popmusiker. Sen gav jag upp det där lite grann, jag ville nog aldrig riktigt tro på att det skulle kunna bli så. Det är därför jag har pluggat en massa andra grejer och har haft andra jobb. Just innan det hände så hade jag gått tillbaks till universitetet och börjat plugga till bibliotekarie. Jag kände just det här som du sa ”klipp dig och skaffa ett jobb”, för att man hade flummat mellan 20 och 30 och provat en massa olika saker och spelat med olika band. Då förstås när jag hade bestämt mig, då hände allting så då fick jag ju hoppa av utbildningen för då hade jag inte tid. Det är ju ganska ironiskt!
Du har ju jobbat med olika personer i lite olika konstellationer. Hur är det att jobba med olika personer, funkar det olika beroende på vem man jobbar med eller tar man alltid samma roll?
– Nä och det är därför det är så grymt att göra olika grejer för man tar inte samma roll. Det är det som är så häftigt. För i Peter Bjorn and John så är jag nästan alltid den som vill göra aningen mer traditionellt musik. Senaste skivan vi gjorde, Living Thing, den är ju extremt minimalistisk och har nästan inga ackord. Det hade jag till att börja med ganska svårt för. Så där är jag den som är ganska traditionell men så märker jag när jag jobbar med andra, som Tutankamon till exempel, så är det alltid jag som säger ”Ta bort, ta bort, ta bort!”. Så jag är ju väldigt präglad av Peter Bjorn and John. På den här skivan har jag och Tobias hittat en extrem symbios så att jag känner att det låter exakt så som jag ville. Så är det ju inte alltid att det blir och verkligen inte att det är så här lättjobbat. Vi har inte exakt samma musiksmak men jag tror vi har ganska lika ”soundsmak”.
Hur känns det att vara soloartist kontra att vara bandmedlem?
– Det känns bra. Det är klart, man är alltid mer utsatt. Man kanske är lite mer känslig för att det är ju ändå jag som står med namnet, det är inte ett band. Jag står ju verkligen för det till 200 % men man känner sig kanske lite mer utsatt för kritik. Lite mer ensam… Det kan vara skönt att gömma sig i ett band ibland!
Innan vi lämnar studion har Peter spelat både gitarr och piano för oss. Dessutom har han sjungit på den första låten som han någonsin skrev. Hur den låter väljer jag att hålla hemligt men jag kan avslöja att den handlar om en katt…