Ni spelade i Örnsköldsvik igår, hur gick det?
– Det var en norrlandsupplevelse igår, säger Jacob med ett skratt. Det var ett band som skulle spela före oss och de sa ”vi är snabba, vi kör bara en halvtimme”. Så blev de så jävla packade så dem körde i en timme och en kvart och vägrade gå av scenen. Vi skulle köra ett set på 13 låtar, vi fick köra fem låtar sen stängde stället!

Ni var förband åt danska Mew för någon vecka sedan, hur var det? Jag var där och kunde konstatera att ni inte direkt hade de bästa förutsättningarna.
– Efter ett gig som Mew där vi inte fick soundchecka, fick inget ljus… Jag stod i totalt mörker och spelade. Det var helt omöjligt! Vi snackade om det i bandet; det finns inget som kan ta ner en på jorden så mycket som ett förbandsgig.

Tillhör det vanligheterna när man är förband?
– På förbandsgigen så är det alltid så att man får inte låta ens i närheten så mycket som huvudakten och det förstår jag. Man får inte se lika bra ut heller, ofta paxar de den främre raden av ljus till huvudbandet. Vi körde med Takida hösten 2007 och det var jättekul! Där var det ju lite annorlunda, där fick vi ”callbacks” även fast vi var förbandet.

Tjusningen är kanske att visa upp sig för ny publik?
– Visst är det så. När man är i det stadiet där vi är, alla jobbar heltid med något och vid sidan av så spelar man i bandet. Det är ju världens roligaste hobby, det finns inget som slår det någonsin. Jag tror jag skulle bli galen om jag inte höll på med det här. Det är ju också en konstig bubbla att stå på scenen. Som när vi körde innan Takida för 4000 pers och sen på måndagen stå där i slipsen på jobbet och fundera ”Vad gör jag egentligen?”.

Funkar det bra att kombinera med jobbet, har ni snälla arbetsgivare?
– Arbetsgivarna är nog lite som flickvännerna; de tycker det är skitballt i början och sen ett halvår senare är det ”Jag hatar ditt band!”. Det slår aldrig fel!

Känns det bra nu när debuten är släppt?
– Ja! Vi snackade om det efteråt, jag och Mathias [Garneij], vår gitarrist, båda kände en lättnad men ändå en tomhet att första skivan var ute. Nu var det spikat, nu fanns det ingenting vi kunde ändra. Det är samtidigt jättekul. Det är ju ändå det man drömt om sen man började spela i band, att släppa en skiva.
jacob2– Det är också läskigt det här med att spela musik tycker jag, allt det jag gör nu registreras. Framförallt när man släpper skiva öppnar man upp sig mot kritik på ett annat sätt än vad man gjort innan. Demoband är det ingen som någonsin kritiserar, inte officiellt eller i skriftlig form. Jag vet ju att vissa band i vår genre har blivit väldigt kritiserade, för den typen av rock funkar inte alltid hos musikrecensenter. Även fast man tycker att det borde man kunna skjuta ifrån sig så är det ändå alltid något man tänker på.

Ni spelade in skivan uppe i Sundsvall tillsammans med producenten Patrik Frisk, som också ligger bakom till exempel Takida. Fungerade det bra?
– Jättebra! Vi hade en otroligt bra och kreativ process tillsammans med skivbolaget. Mycket fria tyglar men ändå ett tight schema. Det tror jag man jobbar bäst under, den typen av förhållanden.

Ikväll är ni gästartister på Bandit Unsigned, hur mycket betyder det att det finns en radiokanal inriktad på en specifik genre?
– Jättemycket! Tittar vi på Takida eller Dead By April så spelades de absolut först på Bandit. Så Bandit är ju på något sätt dem som hittar de här akterna och introducerar dem till den stora publiken. Jag hoppas att det kommer fler nischade kanaler, inte bara inom rock.

Framtiden får väl utvisa om Jacob och hans bandkompisar får det stora genombrottet och om värdens roligaste hobby förvandlas till världens roligaste jobb.

Intervju med Freda' januari 2010
Ett ögonblick Christian Olsson, Fibes, Oh Fibes!, Grammisgalan januari 2010

Pin It on Pinterest

Share This