Två skivor på två år är väl ganska snabbt marscherat?
– Det är som jag brukar säga till Buffalo Bill här, att hastighet är nyckeln, säger sångaren Hulkoff. Det gäller att smida medans järnet är varmt, nu är det glödhett så vi smider utav bara helvete!
Hinner ni med att skriva nytt material?
– Ja, absolut! säger Hulkoff övertygande.
Har ni hunnit påbörja arbetet med skiva nummer tre ännu?
– Det finns i embryostadiet i alla fall, berättar Hulkoff. Jag skulle inte tro att det blir någon release inom den närmsta framtiden. Det kommer nog ta ett tag med tanke på att vi har ganska mycket annat att göra.

Ni är mitt uppe i en turné nu. Hur är livet på vägarna?                 
– Det börjar bli som ett jobb, säger Buffeln. Reser mycket… Ja, vad ska man säga?
– Ja, vad ska man säga om livet på vägarna? Det är ett speciellt liv, ett kringflackande liv. Det är en smula rotlöst. Ibland är det en smula för mycket dryck, säger Hulkoff och får de andra att brista ut i skratt.
– Visst är det kul, bekräftar den nye basisten Gustav Jorde. Det är ju det som vi tycker är roligt så klart – att spela musik.

Sedan i somras har bandet en ny basist i form av Gustav Jorde. Det var inför deras spelning på Metaltown han fick frågan och sedan dess har han varit fast medlem i bandet. Han har dock, till skillnad från de två Haparandaborna Hulkoff och Buffeln, sin hemort på lite sydligare breddgrader, nämligen i Uppsala.

Ni andra bor kvar i Haparanda? Det är ju vansinniga avstånd till många av de platser ni spelar på?
– Det är en korrekt analys av läget, bekräftar Hulkoff. Det är ett aktivt val vi gör att stanna kvar där uppe så vi lever med resorna och accepterar vår geografiska belägenhet.

Hur pass anonyma är ni på hemmaplan?
– I en stad med 4000 personer är väl ingen anonym? säger Buffeln.
– Jag bor i en by med 50 personer så där är man ju än mindre anonym, berättar Hulkoff. Å andra sidan är det lite avstånd mellan husen så man får vara i fred.

Hade er musik låtit annorlunda om ni inte vuxit upp i Haparanda?
– Hade vi vuxit upp i Stockholm hade det inte varit tillnärmelsevis så hårt som det är nu tror jag, säger Hulkoff. Det är klart att naturen och miljön som vi vuxit upp i har präglat våra sinnelag.
– Det är mörkt och jävligt… säger Buffeln.
– Det är mörkt, det är kallt och det är hårt och jävligt. Det är så vi vill ha det, säger Hulkoff.

Tycker ni att ni fyllt ett tomrum på den svenska musikscenen?
– Om vi fyller ett tomrum eller inte kan inte jag svara på, säger Hulkoff. Uppenbart är ju att folk tagit det till sina hjärtan och gillar det vi håller på med. Så för dem måste ju någon sorts hålighet pluggats igen.
– Det går ju inte en spelning utan att någon kommer fram till oss och säger att de väntat på ett band som oss, berättar Jorde.
– Och det går inte en spelning utan att någon säger till mig att vår musik förändrats deras liv och det är ganska storslaget, säger Hulkoff. De tatuerar in vår logotyp och våra autografer, de köper allt vi har att sälja. De ger oss så otroligt mycket tillbaka och det är det som gör det värt att nöta alla de här milen gång på gång.

Innan vi skiljs åt hinner jag be om råd för att överleva kryssningen. Jag får veta att jag ska passa mig för att ramla överbord samt att jag antingen ska supa mig jävligt full eller gå och lägga mig och sova tidigt. Efter att ha följt Raubtiers råd kan jag ett dygn senare glatt kliva av båten när vi åter anlänt till Stockholm. Om jag sov eller söp? Nej, det tänker jag inte berätta.

Ett ögonblick First Aid Kit december 2010
Intervju med Magnus Carlson oktober 2010

Pin It on Pinterest

Share This