Hur var releasefesten?
– Det var så fint, utbrister Rebekka. Först så var jag överväldigad över hur mycket folk som var där. Så jag gick omkring innan spelningen och tänkte ”Jag känner ju ingen här, vilka är de?”.
– I Norge har jag min publik, det har jag inte här. Eller jag tror inte att jag har det, säger hon samtidigt som hon måste erkänna att för varje Stockholmsspelning så har det dykt upp fler och fler människor i publiken så ryktet har nog hunnit sprida sig.
– Man kan inte bara ge konserter för sina vänner, säger hon och skrattar.
Den här skivan släpper du på ditt egna skivbolag. Hur är det?
– Det är väldigt spännande! säger Rebekka och skrattar till. Det är mer att förlora men också mer att vinna. Det är något speciellt med det där när du fattar vad alla led kostar, både av arbetskraft och av pengar. Det har varit väldigt lärorikt. Jag känner att jag har följt det här ”barnet” från första idé tills det att det är klart.
Du är ute på turné med Ane Brun nu. Hur är det?
– Underbart. Vi har varit ute en månad nu. Jennie Abrahamsson och Ane och jag och Linnea Olsson som spelar cello. Sverige, Norge, Finland, Danmark. Det är så kul! säger Rebekka med eftertryck. Det är världens finaste lilla gäng. Väldigt fint att få sjunga Anes låtar på scenen helt avskalade, bara röster.
– Och så värmer jag upp också så det är ju spännande att få spela själv. På Cirkus, piano, solo och sjunga för 1000 personer eller vad det är. Hjälp! Det är imorgon! Herregud, säger Rebekka som med ens verkar lite nervös.
Då är det bara du själv på scenen?
– Ja, viskar hon fram. Det är bara ett år sedan jag började spela solo så det är lite läskigt fortfarande.
Du håller ju inte bara på med en sak, du är skådespelerska i botten och har gått på Teaterhögskolan här i Stockholm. Men nu har du lagt det åt sidan; varför blev det just skådespeleriet som fick stryka på foten?
– För att det var där jag kände minst lust, förklarar Rebekka som berättar att hon kastades in i skådespeleriet redan när hon var 12 år gammal.
– Jag har svårt för den branschen, jag känner mig liten och osäker, berättar hon vidare. Att andra ska välja mig. Att jag inte får staka ut min egen riktning. Sen går det så bra med musiken, det är så lustfyllt. Alla de här tonsättarjobben och skivan i år… Det har bara eskalerat.
Tror du att du kommer återvända till skådespeleriet?
– Jag får förfrågningar ganska ofta från Norge för det är där jag är mest etablerad som skådis, säger hon. Så ja, om det kommer en roll där jag bara inte kan låta bli. Jag tror det ska lite till, för spela in film är det jag gillar mest och det är otroligt krävande. Man går under jorden i två månader minst och jag har inte riktigt tid med det.
Hur går det till när du skriver din musik, är det ett ständigt pågående arbete?
– Jag har min dagbok jämt med mig som jag skriver i, berättar Rebekka. När jag skriver är det ofta extremt intensiva perioder där jag stänger ute världen och blir ganska asocial. Så kan jag inte ha det så länge för det är så krävande. Det kan vara en vecka i taget, kanske två. Jag pallar bara att äta, sova, träna, skriva.
– När jag skriver låtar till mig själv kommer musiken väldigt snabbt, texterna tar väldigt lång tid, förklarar hon och berättar vidare att till några av låtarna på den nya skivan så kom både text och melodi till samtidigt, något som är väldigt ovanligt för henne. När det gäller den musiken hon skapar till film och teater så ser hon det mer som ett arbete.
– Då går jag till studion på fasta tider och jobbar, säger hon. Teater- och filmmusiken är ju mera som en emotionell manipulatör på något sätt. Där man färglägger känslan och leder publiken till någonting. Så det är mycket enklare och ofta repetitivt, det kan vara väldigt minimalistiskt.
Din pappa har betytt väldigt mycket för ditt musikskapande, du berättar väldigt öppenhjärtigt om det i ett brev som följde med det pressmaterialet jag fick, tror du att du att saker och ting blivit som de blivit utan hans inspiration?
– Nä, inte precis som det är men kanske på ett annat sätt, säger Rebekka och ser lite fundersam ut. Jag hade nog sysslat med musik, det tror jag. Hur jag skriver, den här ramen jag vill ha kring det jag skriver och den intensiteten jag letar efter emotionellt, det kommer mycket från det ögonblicket jag beskriver i brevet.
Det ögonblick som Rebekka syftar på är när hon som tolvåring hittade en gammal gulnad anteckningsbok som tillhört hennes pappa. Anteckningsboken var fylld av dikter och sångtexter som hennes pappa skrivit när Rebekka var liten.
– Det sådde något frö, säger hon. Jag fattade vem han var när jag läste de här texterna.
Rebekka förklarar att hon alltid strävat efter att nå den känslan och att hon hela tiden försöker beskriva så öppenhjärtigt hon bara förmår för att lyckas beröra på samma sätt som hennes pappas gamla anteckningar berörde henne.
Känns det inte utlämnande att skriva ett så personligt brev?
– Jag har tänkt på det väldigt länge, berättar hon. Jag säger egentligen väldigt lite om vem han är och hur det är med honom idag. Sen så frågade jag honom innan, han läste det och han blev jättesmickrad.
Du menar att man kan vara personlig utan att lämna ut sig själv?
– Precis, säger Rebekka. Jag skrev en pjäs 2002 när jag gick på scenskolan där jag använde de här texterna. Då var det mycket läskigare för mig.
De här texterna handlar ju om att säga farväl, The Noble Art of Letting Go. Varför är det så svårt att släppa taget?
– Vi är så rädda för att vara själva vi människor, vi är så rädda att misslyckas, säger Rebekka. Vi är rädda för att vara utanför samhället, utanför den sociala värmen. Jag är också rädd för det.
– Jag har gjort ganska drastiska val det senaste året, berättar hon. Jag har ändrat på stora, stora saker i mitt liv både på ett personligt plan men också jobbmässigt. Jag har tagit det här valet med skådespeleriet, startat ett eget skivbolag och gjort en skiva. Flyttat hit… Det har varit ett väldigt extremt år. Väldigt vacker och väldigt jobbigt.
– Jag tänkte på det igår faktiskt, jag blev väldigt rörd när jag stod där på scenen och sjöng de här låtarna och tänkte på hur konstigt där är, säger hon. Man sitter i sin egen lägenhet vid sitt piano och skriver något för att bröstet bara sprängs om man inte gör det. Sen ett år efteråt så är de andra som står i publiken och gråter för det. Det är så ambivalent för mig, det är en väldigt konstig känsla.
När jag tar farväl av Rebekka utanför det café vi suttit på, har jag en varm känsla i bröstet. Vi har hunnit prata om allt mellan himmel och jord och hade nog kunnat fortsätta att fika och prata i några timmar till. Men för Rebekka är det nya intervjuer som väntar så vi skyndar åt olika håll i höstblåsten. Jag plockar upp min iPod, letar fram Rebekkas skiva och låter mig beröras.