Robert är lite sen och berättar att han tagit en tupplur på hotellet för att ladda batterierna. Intervjun börjar med att Robert ställer frågan till mig om jag gjort ett helt riktigt manuskript inför träffen, när jag lägger upp mitt block på bordet. Jag skrattar och säger: Javisst, nu kommer du inte loss på ett par timmar.
Förra gången jag pratade med Robert var på 80-talet när plattan Raket kom. Den gången var mitt papper tomt när jag gick ifrån intervjun då den här mannen har en hjärna som det exploderar grejer ur. Den här gången hade jag förberett mig för att spela in intervjun, vilket var okej för Robert.
När och hur började du med musik?
– 1957, jag var sjutton år när jag bildade ett litet band som spelade folkmusik kan man säga. Sedan så tyckte jag att det skulle vara kul att göra egna låtar, egen repertoar så jag började skriva lite själv. Mot alla odds så, även om det gick lite knaggligt, fick ihop några låtar. Att komma in på scen och få framföra de var helt underbart och jag fick bra respons.
Har du hållt på med musiken hela tiden eller har det blivit uppehåll ibland?
– Nja, inte uppehåll, jag och mitt uttrycksbehov har hela tiden funnits. Sedan har jag bytt fält, ämne ibland. Allt ifrån att bara ägna mig åt att teckna eller måla, skriva på engelska eller att skriva på svenska. Att skriva manuskript till olika saker, att skriva sånger eller fotografera. Men jag har hållt på hela tiden.
Har du någon gång kört covers?
– Ja, det har väl hänt så där på kul, det är klart. Sedan gör jag ju covers på mina egna låtar.
Vad vill du förmedla med det du gör?
– Lust och nyfikenhet på livet. Att inte ta saker och ting för givet saker och ting. En påminnelse om den kraft man har och att ta vara på det man har inom sig.
Hur laddar du inför en konsert?
– Jag försöker komma i säng i tid kvällen före. Äta en ordentlig frukost för att sedan ha en lite mer teoretisk lektion med mig själv och att plugga lite texter och så där. Sedan blir det kanske en lunch tillsammans med bandet, en promenad och kanske en liten “nap“. Sedan blir det lite soundcheck och kanske lite repetition på någon låt, vissa övergångar som behövs uppdateras.
Kör ni samma material under hela turnén?
– Ja, det gör vi. Ibland funderar vi på vissa grejer men i stort sett så blir det samma.
Hur många spelningar har ni gjort hittills på den här turnén?
– Ja, det är fem stycken nu. Så det är femton kvar.
Ska ni åka genom hela Sverige?
– Det blir mest i mellersta delen av Sverige den här vändan. Man får ta hänsyn till lokaler och när det är ledigt. Men vi tar en vårvända också då det blir Malmö och Halmstad bland andra.
Jag frågar om även norra Sverige får möjlighet att se dem. Han berättar att de åker till Östersund och Luleå. Det blir de platser där folket varit härliga och där de vill ha tillbaka oss, skrattar Robert.
Är text och musik lika viktiga för dig?
– Text är viktigast och kommer före musiken. I bästa fall hittar man ett sätt att bygga in musiken i texten så att när det är klart sedan låter riktigt. För mig är text det första när man sitter med ett tomt ark framför sig. Sedan känner jag att jag har en slags rytm en slags melodi i mig som även den måste komma fram så efter ett tag flätas det samman. Sedan kommer det ut i andra änden som en färdig sång.
Robert skrattar och säger: Ja, jag vet inte var allt kommer ifrån.
Om du fick lyssna på en enda låt resten av livet, vilken skulle det bli?
– Koltrastens sång.
Robert är väldigt snabb med sitt svar så jag blir faktiskt lite paff och letar i min skalle efter vem som gjort den sången. Som tur är hinner jag inte fråga innan jag förstår svaret. Hur dum får man vara ibland?
– Ja, den är vacker, säger jag.
– Fantastisk! Så variationsrik men ändå med samma klang. Otrolig, säger Robert.
Är det någon av dina egna låtar som du gillar mer än de andra? Det finns ju en hel del att välja bland.
– Nej, det kommer ingen självklar så jag krystar inte fram någon. Men de låtar jag framför gillar jag. Sedan kan det ju vara att någon jag gillar inte får plats på en spelning men då kommer den en annan gång.
Jag börjar prata om låten Väder-Leken som jag tycker är ganska rolig. Det är mer en monolog än en låt egentligen. Robert berättar att det var en text som han tog med sig till studion en dag och började läsa upp för de andra. När han efter ett tag in i texten tittar upp så ser han de andra skratta. Fast han inte hörde dem så såg han hur de reagerade. Så inspelningen av den gjorde låten rolig eftersom Robert själv ibland inte kunde hålla sig för skratt när han tittade på de andra. Ibland måste man låta tillfälligheternas spel få vara med. Det var vad vi gjorde med den prognosen.
Händer det att du improviserar på scen?
– Oja, det händer att det poppar upp saker som jag känner att jag måste få ur systemet. Det kan vara olika dikter som poppar upp.
Jag såg inget staffli på scenen när jag gick förbi. Blir det inget målande av idag?
– Nej, vi har en färdig målning som bakgrund.
Vad lyssnar du på när du är hemma?
– Hm, jag zappar lite mellan de olika radiostationerna och klassisk pianomusik tycker jag är fantastiskt skönt. Ja, sedan är de alla de stora kanonerna Bob Dylan, Neil Young, Paul Simon, James Taylor, ja, you name it. Vad heter han i Creedence? John Fogerty för tusan och många, många fler. Tom Petty är bra också och Bruce Springsteen förstås.
Jag frågar om det inte finns några svenska bra artister. Jo, för tusan, svarar Robert. Lundell har en del bra, Gessle och en del av Eldkvarns grejer. Det finns många. Han Winnerbäck är ju väldigt bra. Riktigt spännande att lyssna på. Nu ser jag ju till låtskrivare eftersom jag inte alls känner de privat. Jag är inte alls så insatt men jag lyssnar nyfiket varje gång. Orup har gjort mycket fint, lite säreget så där.
Vilka förebilder har du?
– Jag tror man ska akta sig för att ge sig in och ha för många sådana när man har egna idéer men bland de jag nämnde nyss så finns det det några.
Jag fortsätter och frågar honom om vad han lyssnade på när han var sjutton år.
– Det var mycket blues som Lightnin’ Hopkins.
Hur många plattor har det blivit genom åren för dig och är det någon ny på gång?
– Ja, ett tjogotal om jag inte räknar med samlingar. Vi håller på med en dubbel-cd med 40 av mina låtar 1967 – 2009. Den kommer ut om en månad ungefär. Singeln som heter Rädda mej är ute.
Naturligtvis kan jag inte låta bli att fråga honom om vad eller vem vi ska rädda honom ifrån.
Robert drar på svaret lite innan han säger: – Det där är lite för att sätta myror i huvudet på folk. Alla behöver vi väl någon gång bli räddade. En vacker dag när man vaknar att bli överraskad av ett telefonsamtal eller en present man får eller att det är något positivt med barnen som är roligt. Att man får en kick av något.
Det är någon slags schablon i kärlekssångsskrivandet liksom. Till exempel, jag kommer dö om du lämnar mig nu, eller vad vore jag utan dig. Sedan när vi pratar sansat med varandra som nu så är det självklart att man inte kan hänga upp sitt liv på någon annan. Sedan i nästa sekund: Åh, det finns bara du för mig.
Skillnader på förr och nu i musiklivet?
– Nu är det mycket mer kommersiellt och drivet, tempot är mer uppskruvat. Det kommer fram fler begåvningar samtidigt som det blivit mer internationellt. Det är inte bara vi som tar emot amerikansk kultur utan vi sänder ut från andra hållet också. På 50-talet var det otänkbart att en svensk skulle få en hit i låt oss säga USA. Det var något man bara drömde om.
När man har hållt på med musik i så många år som du gjort hur ser du på det? Är det en livsstil eller ser du det som ditt jobb?
– Jag ser det som mitt liv, det är en livsstil. Jag kan inte se något annat som jag skulle kunna hålla mig till särskilt länge. Jag rår mig själv väldigt mycket med planering, tid och vilka teman jag vill göra. Begreppet frilans är ju viktigt.
Hur fungerar det att ta semester? Det är ju svårt att bara stänga av hjärnan.
– Kommer det en period där jag kan ha lite ledigt så försöker jag ta det lugnt och ringa den eller den och åka dit eller dit.
Har du något drömställe du skulle vilja spela på?
– Hm, nej. Innan var det Globen som var drömstället men den drömmen är förverkligad.
Ditt knäppaste gig som du gjort?
Robert skrattar och funderar en stund innan han berättar om någon som ringde på tidiga 80-talet:
– Det var en klubb som jag fick namn och adress till. Det var jag, gitarren och min tekniker som skulle åka och göra en slags show där på 45 minuter. Vi körde enligt anvisningarna vi fått längs huvudvägen men till slut tog skyltarna slut och det var bara grusväg. Vi testade en hel del olika små vägar men det var stopp så vi fick backa. Vi kom överens om att fortsätta en bit till men till slut var vi helt omslutna av skog, mörker och svärta. Jag kände på mig att det var någon som ringt och gofat med oss här. Men så kom vi till ytterligare en väg som verkade fel men vi såg ett svagt lyse långt bort så vi fortsatte. När vi kom fram till lyset så var det helt tyst när vi klev ur bilen men när vi öppnade dörren så var det ett jädrans liv där inne. Det var någon slags ungdomsklubb som höll till där och det var världens drag. De skrek när de fick syn på oss och det var liksom från noll till hundra på en sekund. Så jag sjöng, skissade och kunde improvisera mycket, testa oprövade grejer. Så det som från början verkade som riktig flopp blev något riktigt bra till slut, när vi väl kom fram.
Är måleriet lika viktigt för dig som musiken?
– Nej, texterna är viktigast.
Har du något råd att ge de som är nybörjare i sitt musicerande?
– Håll fast vid dina drömmar!
Det får avsluta den här pratstunden och jag tackar Robert för att jag fick lite av hans tid.
Robert är halvvägs ut på scenen för soundcheck innan jag kommit upp från fåtöljen.