Det har ju hunnit hända ganska mycket sedan ni släppte er första platta We Are The Ark år 2000. Vilken är den största skillnaden?
– Att våra kompisar var fattiga studenter då och nu är de experter och professorer och vi håller på med exakt samma sak som vi gjorde då, säger Martin Axén och skrattar.
– Exakt! fortsätter Ola Salo. Våra kompisar har utbildningar och vi gör samma sak som då. Det är världen runt omkring som förändrats.
– Läkare, psykolog, arkitekt, ingenjör… rabblar Leari Ljungberg och tänker på kompisarnas yrken.
– På många sätt så är det ju så, säger Martin. Sen har det ju hänt en del annat men vi håller ju i mångt och mycket på med exakt samma sak. Vi försöker ta det vidare och utveckla det så klart. Vilket jag tycker vi lyckats riktigt bra med.
– På sätt och vis kan jag ju se att visionen har varit väldigt mycket den samma, inte bara under de här tio åren utan under de snart 20 åren vi hållit på, säger Ola. Vi var 14 år när vi började men jag kan ändå känna igen mig jättemycket i den visionen som vi hade då.
Helt plötsligt går det ett sus genom bandet. Radion som står på i den matsal som vi sitter i spelar Jimi Hendrix låt Hey Joe, något som de alla är överens om kräver en liten andaktsstund. Tillbaka till det som faktiskt förändrats hos bandet. Förutom att de nu alla blivit pappor har de givetvis också utvecklat sin musikaliska ådra. Leari menar att de blivit både bättre musiker och bättre låtskrivare. Även det här med att befinna sig i en studio och spela in plattor har bandet lärt sig.
– Man blir lite blind när man håller på med det hela tiden, menar Leari. Man ser inte sin egen utveckling.
Trodde ni att ni skulle bli ett av Sveriges största band när ni drog i gång?
– Jag har alltid varit på samma gång varit oerhört pessimistisk och samtidigt haft oerhört stora tankar om mig själv, berättar Ola. Vilket gör att jag haft en obegränsad tro på hur stora The Ark kan bli. Jag har också varit helt inställd på att det inte blir något överhuvudtaget. När det går bra är det som en bekräftelse på det man tror på, samtidigt som när det går dåligt så blir jag aldrig så jätteledsen över det heller utan det känns väldigt mycket som ”Sånt är livet”. Som svar på din fråga – jag kanske inte trodde vi skulle få ett så brett genomslag. Vi trodde nog att vi skulle vara ett alternativt band som hittade en alternativ publik i Sverige. Att vi skulle bli jättestora i Sverige var nog inte riktigt planen.
– Jag trodde aldrig vi skulle kunna bli så stora som vi är nu, flikar Jepson in. Man tänkte ”Någon dag ska man i alla fall spela på Hultsfred”.
– Musiken som The Ark spelade de första nio åren var ju inte jättelämpad för ”Allsång på Skansen” heller, menar Sylvester Schlegel. Låtarna var väldigt långa, progressiva och avancerade. Det hade varit ganska osannolikt att bli så här stora med den musiken.
Runt 1998 kom stilbytet som gav The Ark sin framgång. Flera av killarna var då med i ett band som hette Stereo Explosion som på den tiden var betydligt mer populära än vad The Ark var. Ola inspirerades av det han såg sina bandkamrater göra i sitt andra band och bytte inriktning på sitt låtskrivande. The Ark blev positivare, popigare och enklare. Glädjen fick nu helt genomsyra musiken. I samband med att debutplattan släpptes fick bandet åka med som förband till Kent och med det var succén ett faktum. Runt om i Sverige fick publiken upp ögonen för bandet vars popularitet bara vuxit sedan dess.
Har ni mycket kontakt med era fans?
– Ja faktiskt, säger Leari. Vi har förändrat vår hemsida så att det är mer som en blogg som vi är inne och skriver på och levererar filmer, bilder och grejer. Det är Jepson som är Mister Homepage!
Något som jag gissar att era fans gillar är er scenshow, ni är ju ett riktigt bra liveband. Men jag har funderat på en sak, hur sjutton hinner ni med era klädbyten? Under årets sommarturné har ni hunnit med två per kväll.
– Det är rätt så smidigt gjort det där för vi byter lite i omgångar och det är väl uttänkt i minsta detalj, säger Jens Andersson. Det ska inte kunna gå fel! Eller det är klart det kan gå fel… Men det har funkat alla gånger utom en då vissa kläder inte fanns.
– Jag hade en idé om att den här konserten skulle vara som tre akter med tre olika kläduppsättningar, berättar Ola. Den idén hade jag tidigt, redan när vi repade inför den här turnén. Då började vi diskutera låtlistan på ett väldigt tidigt stadium och försökte anpassa den efter klädbytena. Sen får man anpassa kläderna, man kan inte ha konstiga snörningar och komplicerade upphängningsanordningar. Sylle hade manschettknappar någon turné, det fick han mycket skit för…
– Det var en dum idé, säger Sylvester samtidigt som resten av bandet skrattar gott.
– Vi har repat med klädbytena och har en turnéledare som även är inskolad påklädare, fortsätter Ola.
Nu ska ni snart åka till kvällens spelning. Hur ser uppladdningen ut?
– Jag brukar värma upp i två timmar, berättar Ola. Då gäller det att värma upp kroppen och göra lite sångövningar. Sen brukar vi hänga lite tillsammans och snacka lite. Sen det sista vi gör är att vi kör lite peptalk tillsammans.
Är ni fortfarande nervösa innan ni går upp på scenen?
– Det beror på, säger Leari. Ett litet pirr har man alltid för man vill prestera på topp.
– Nu börjar det gå mot slutet av turnén också, säger Jens. Jag kan känna att man ibland kommer ut och känner ”Det här kan jag!” och sen tänker man ”Shit, hur var det nu igen…”
– Slutspelsfel! utbrister Leari.
Tiden rinner iväg och det har blivit hög tid för killarna att bege sig mot sin spelning. När vi säger hejdå utanför hotellet berättar bandet om sitt första besök i det hus som vi nu står utanför. Då huserade deras skivbolag i de lokaler som nu blivit hotell. Det pekas mot ett fönster där killarna ska sovit på tältsängar när debutplattan spelades in. Cirkeln är kanske sluten? Ja, åtminstone är bandet tillbaka på samma plats där allt började en gång.