Varför väljer man att kalla ett musikprojekt för Tystnad?
– Det har att göra med den här lågmäldheten. Det är en lågmäld platta, ganska så avskalad. Den är ganska tyst… Det gav bara en bra bild av hela alltet.
Du har ju hunnit göra en massor olika saker.
– Ja, jag har ju gjort det… Jag började hålla på med musik när jag var elva eller nåt sånt. Då spelade jag trummor i ett punkband.
Hur kom du in på det här med att skriva musik till film och teater?
– Ja, hur var det egentligen… Det var ju som det ofta är, man hade kompisar som höll på med film och sen så bad de att man skulle hjälpa till och så gjorde man det. Det är väldigt roligt för det är så totalt annorlunda. Där ska det ju sitta ihop med bilden, det är ett annorlunda sätt att jobba på. Man kan ha världens bästa musikstycke med det kanske inte funkar till filmen. Man ser direkt när det klaffar och när det inte gör det. Det är rätt spännande!
Kan du välja det du tycker bäst om? Går det att gör ett sådant val?
– Nä, det gör det inte riktigt. Allt är roligt på sitt sätt. Däremot så tycker jag det är roligare att skriva musik än att sitta och mixa musik.
Hur kommer det sig att det ändå tagit så lång tid innan det blivit någon soloskiva?
– Bra fråga faktiskt. Jag vet inte riktigt varför. Det har nog bara blivit så att man har jobbat i bandkonstellationer. Att det blev nu har att göra med att tajmingen var rätt. Vi hade släppt en skiva med Waver och vi bestämde att ligga lite lågt med det ett tag. Då började jag känna att det fanns en lucka för att göra någonting annat. Det fanns tid över helt enkelt. Då blev det den här grejen.
Målet med denna solodebut var att göra det enkelt. De flesta låtarna är bara inspelade en gång, blev något fel så fick det vara kvar. Enkelt och kul är två av orden som Andreas återkommer till när han berättar om inspelningen. Att det blev texter på svenska den här gången var helt självklart. Efter att ha skrivit mycket på engelska kände Andreas att det var dags att pröva något nytt.
Texterna på skivan är väldigt privata. Känns det inte jobbigt att alla kan höra dem nu?
– Både ja och nej. Det är jobbigt… Man blottar sig och är ganska naken. Samtidigt ger det ju en viss styrka för jag har ju ändå bestämt att jag ska göra det. Jag har skrivit det här och ska ge ut det. Det beslutet har man redan tagit så modet har man redan haft. Det gick inte att göra på något annat sätt. Det är enklare, tror jag, att gå in och bara göra det totalt ärligt och på riktigt. Klart det kommer svida som fan om folk tycker illa om det, vilket somliga såklart kommer göra. Men då kan man ändå stå med ryggen rak, fine alla har inte samma smak som jag men jag vet ändå att den här skivan betyder något.
Hur är det att skriva helt själv utan att ha någon annan som lägger sig i?
– Det är rätt skönt faktiskt. Det är ju också för att det här inte har varit ett hitbaserat projekt på samma sätt. Låtarna jag skriver i andra sammanhang så är det här med singeltänk i stort fokus. Då kan det vara rätt bra, tycker jag, att man göra låtarna effektiva och ta bort dötid. I det här projektet så fick det vara hur ineffektivt som helst. Jag har ju även producerat den själv också…
Till ljudet av slamrande av koppar och fat och en väsande espressomaskin avrundar Andreas och jag vår pratstund. Innan vi säger hejdå hinner han dock avslöja att han varit tvungen att använda det som fanns till hands när han spelade in skivan. Så är du nyfiken på hur det låter när man använder en flyttkartong som trumma tycker jag definitivt att du ska lyssna in dig på Tystnad.
