Den stundande 35-årsdagen har Joel själv inte funderat speciellt mycket på. Allt fokus har legat på att fira dotterns födelsedag. Det var där någonstans i barndomen som skivan och musikintresset tog sin början. 
– När jag gick i gymnasiet lärde jag känna Bad Cash Quartet, de släppte sin första skiva när de var 16. Jag kunde inte ens spela gitarr när jag var 16.

Gitarr lärde han sig spela och musik blev det. Nu ligger skiva nummer fyra redo. Han har dock bytt spår, han har lämnat engelskan och nu skrivit en samling låtar som handlar om hans uppväxt. Flyktligan har kallats en släktkrönika men jag tycker mer att den liknar ett familjeporträtt. Jag frågar Joel om det är 35-årsdagen som lett fram till skivan eller om det är det faktum att han själv är familjefar som spelat in.
– Det är mer familjen… Även om du inte gör en skiva så tror jag att du när du får familj att du går tillbaka på olika sätt. Du blir nostalgisk samtidigt som du undrar hur du ska vara som förälder. Man blir synliggjord. Det man gjort i livet innan blir tydligare, hur man levt och så…
Blir det en sorts reflektion över den egna barndomen och vad man vill ändra för sina egna barn?
– Så är det såklart. Man växer upp i olika delar av generationer som har varit på olika sätt, det man lärt sig från generation till generation är ju alltid det här med att ha ett tryggt hem, kärlek, sådana saker… Det är de delarna som är viktigast tycker jag. I början är man ju lite nervös när man har familj, man vet inte vad man ska göra. Det är skönt att känna att det är de grejerna som… De kan man ju leverera. Jag kan inte allt om barn men jag kan ju älska ett barn!

Själva språkbytet är ingen jättegrej för Joel själv, han kände sig klar med engelskan och menar att om han gjort ännu en engelskspråkig skiva hade det lyst igenom att det inte var vad han egentligen ville göra. Även om skivan den här gången har ett klart tema så tycker han inte att det är någon större skillnad på denna och hans tidigare alster. Men att byta språk. Hur var det egentligen?
– Jag hade inte kunnat göra den här skivan på engelska, det hade blivit jättekonstigt. Det hade blivit distanserat på något sätt. Sen handlar det om på vilket sätt du skriver, om du vill vara poetisk eller metaforisk och det är inte jag. Jag försöker göra det så enkelt som möjligt, rakt. Det var ganska svårt att komma fram till det.

Steget från att sitta hemma i sin egen bubbla och skriva musik till att hela världen ska lyssna och tycka till om musiken som skapades i bubblan upplever Alme som oerhört påfrestande, det är själva skapandet som han trivs bäst med. Inför detta skivsläpp har det varit frågan om yrsel, en krånglande mage, dubbelseende. Den här gången har det också varit värre än tidigare eftersom de personer som han berättar om i sina låtar också är verkliga personer och därför också kan såras. Vissa tidningar har dragit på stort med rubriker om ”droger och död”, något som han inte är riktig nöjd med.
– Det stämmer inte riktigt. Så som jag växte upp var det jag, min mamma, min styvpappa och min lillasyster som var väldigt tighta. Sen var runtomkring helt kaos… Vi hade inga släktingar, de flesta hade supit ihjäl sig på alla sidor. Men vi hade det väldigt bra, i vår lilla grupp. Då blir det orättvist om de skulle stå så. Vi har ju kämpat på som vilken annan familj som helst.

Vårt samtal går vidare på det stökiga caféet. Vi hinner med både Love Antell och Ebba Grön, hockey och skidorientering. Och givetvis fotboll. IFK Göteborg, levande sittplats, Ullevi och Lasse Vibe. – Gå nån dag när det är fint väder! uppmanar Joel mig innan vi skiljs åt vid tunnelbanehållplatsen vid Medborgarplatsen. Han har kanske rätt? Jag borde ta mig i kragen och inte bara gå på spelningar utan också gå på fotboll. Joel Alme har ju lovat fixa biljetter så det är inte så mycket att fundera på.

Live & Local, Februari 2015
The Dø, mars 2015

Pin It on Pinterest

Share This