– M.M.I är för mig ett utlopp, för att få chansen att göra något eget, förklarar han. Från början handlade det mycket om att slippa involvera andra människor, bandmedlemmar och sånt. När jag arbetade på första albumet mådde jag väldigt dåligt och behövde få ur mig en massa skit.
– Idag handlar det egentligen om samma sak, fast utan depressionen, utvecklar han skrattandes. Ett utlopp för det kreativa, mitt egna konstnärliga utlopp, det låter kanske nördigt men lite så är det. För jag älskar att bygga ihop musiken själv, ensam i min lilla mörka studio där jag bara kan sitta och knyppla.
För M.M.I är i stora drag ett enmansprojekt. Nu för tiden finns visserligen en banduppsättning för främst liveuppsättningarna men det är Bergman som skriver i princip all musik och spelar alla instrument på albumen. På frågan om varför det är så svarar han avvaktande.
– Jag vet faktiskt inte, jag har inget emot att jobba med andra heller, jag gör ju det i många andra projekt. Det är väl det här med att jag går in i någon form av autistisk bubbla, jag kan vara där och bara vara med mig själv på något vis. Jag kan stänga in mig, skriva i tolv timmar i sträck och glömma att äta.
– Ibland glömmer jag att gå på muggen och pissar på mig, fortsätter han och skrattar. Nej så illa är det inte. Men jag har nog alltid haft lite, jag ska väl inte säga autistiska drag, men liksom alltid stängt in mig i musiken. Egentligen som lyssnare, konsertbesökare och när jag skriver.
Den fjärde mars släpps den skivan Box Of Horrors, med en lätt inriktningsförändring, men samtidigt kvalitetsmässig höjning. Vad kan du berätta om nya skivan?
– Det är den bästa so far, börjar han. Så säger man visserligen om alla plattor. Men så har det verkligen varit med M.M.I, varje album har stegrat lite. Den här har ju kanske stegrat lite åt en kanske oväntad riktning för många. M.M.I har ju alltid varit industrirelaterat, men här är det mer fokus på stråkar och arrangemang åt det hållet, mycket mer traditionell heavy metal. Jag är ju en sån där träig gammal gubbe som stannat kvar, så mycket av influenserna kommer från gammal klassisk heavy metal.
– Jag blir väldigt inspirerad av andra artister, när jag skriver musik. Jag går in i min lilla bubbla och får en känsla, gud, tänk om man kunde skriva något sånt där liksom. Sen försöker jag hitta den känslan, inte kopiera vad som gjorts utan snarare förmedla känslan som jag får inuti mig. Man kan väl säga att jag försöker skapa något som ska ge mig samma känsla eller ge andra samma känsla.
Men du har inte helt övergett industrivibbarna?
– Nej, för mig handlar det lite om att hitta tillbaks till det jag älskade som barn, samtidigt som det ju måste ha en fräsch kostym, så då valde jag helt enkelt att ha kvar en del av industrikänslan. Jag har ju dessutom alltid varit en sucker för thrash metal och även om energin från thrashen finns kvar är hastigheten och Bay Area-gunget borta. Nu har jag ju ytterligare ett band, Reignsaw, som är mer av ett renodlat thrash metal-band. Så då var jag ju tvungen att separera det.
– Jag skrev egentligen två låtar till, som säkert kommer släppas digital längre fram, men den ena var alldeles för mycket thrash för Box Of Horrors. Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T.) som är ett stort bollplank för mig, sa att ”den här kan du ju inte slopa, det är nog min favoritlåt”, men den passade helt enkelt inte in i heavy metal-gunget.
När man lyssnar på Box Of Horrors så är känslan att M.M.I nu tagit ett par kliv i utvecklingen, att Bergman utvecklats både som låtskrivare och producent råder det inga större tvivel om. Med det något mer publika tilltalet så finns det förutsättningar för att Box Of Horrors kan bli ett genombrott för bandet. Fanns det med i tankarna när plattan skrevs?
– Nej och jag vet inte om jag bryr mig heller om jag ska vara ärlig, förklarar han. Självklart vill jag komma ut och spela live. Sverige är ju jävligt knöligt att få gig i över huvud taget. Om du spelas på Bandit så får du gig, men spelas du inte där är det rätt dött. Men jag har aldrig varit någon radiojägare, jag skulle visserligen vilja ha igen pengarna jag lägger på musiken men det är ju svårt idag, folk köper ju inte skivor så det är skitknepigt.
– Men nu slipper jag ju mellanhanden, skivbolagen, eftersom jag kör eget nu, det ska bli intressant att se hur mycket dom tog, menar han skrattandes. Nej, ärligt talat så hade jag ett väldigt bra bolag innan, hon la ut väldigt mycket pengar på oss. Men det är jävligt mycket pappersjobb och utgifter, även om du inte trycker upp plattan så är det en jävla massa utgifter.
Men du kan hålla med om att Box Of Horrors är mer publikvänlig?
– Jag har ju alltid försökt ha med några bra refränger liksom, det har ju blivit lite av ett koncept för M.M.I, att ha en låt som är mer trallvänlig än de andra. Det var ju Knuckleduster på förrförra plattan och Vivite Et Sinite Mori på förra och här är det möjligtvis Rise Above. Men de låtarna tillhör sällan mina personliga favoriter, det är ju de låtarna som vi aldrig får spela live, haha. Det är oftast de lite tunga och mörka grejerna som blir mina favoriter, dom som är lite för långa och träiga, gubbträiga!
– På Box Of Horrors är det definitivt titellåten som är bäst, jag älskar den. Den blev strålande, speciellt med Anders Plassgårds involvering i att lägga körerna, kyrkokörerna och allting, det blev magiskt. Det är en sån där låt jag kan dra på jättehögt själv och bara fan, det här blev häftigt, fan va maxat. Den skulle jag vilja spela live, men det kommer nog aldrig att hända. Den är ju nästan sex minuter lång, publiken kommer ju stå och gäspa eller gå ut för att dricka öl.
Vi har ju varit inne på att Box Of Horrors innebär lite av en riktningsförändring för M.M.I, finns det mer saker förutom att den går mer åt klassisk heavy metal som skiljer sig?
– Ja, absolut, de tidigare plattorna har ju varit väldigt snäva efter ett tema. White Thrash Devil hade ju ett religiöst/politiskt tema, där gick vi ju på George W Bush och även andra som kopplar ihop gud och politik i samma mening. Lean Back, Relax And Watch The World Burn, hade mer av ett undergångstema. Det var någon amerikanskprofet till gubbe som gick ut med att jorden kommer gå under och lyckades få med sig massvis med amerikaner. Dom sålde sina hus, köpte husbilar för att åka med honom ut i öknen till några jävla grottor eller någonting. Men med tanke på hur vi behandlar jorden, jag är lite av en sån där miljönörd, så kändes det väldigt aktuellt.
– Men i alla fall, nya plattan följer inte ett tema på samma sätt. Jag tänkte att jag skulle skriva en platta med lite klassiska skräckteman, som dom gamla svartvita filmerna, typ Frankenstein och Wolfman, dom där gamla finingarna. Men sen gick en vän bort i cancer, sen en till och någon annan blev sjuk och så fortsatte det. Så många av låtarna kom istället att handla om kämparglöd, att ta sig igenom saker, stå upp för sig själv och vem man är, Rise Above till exempel. 20000 Horns In The Sky är ju också lite åt det hållet, men samtidigt lite av en tribute till Facebookgruppen Hårdrockare för livet som gick upp jättefort i medlemmar och helt plötsligt hade 10000.
Hur är det med sången då, för mitt intryck är att du även där drar åt det mer lite klassiska heavy metal-hållet, är det något du har jobbat mycket med?
– Nja, våran förra turné (med Raubtier) gav ju väldigt mycket, att vara ute varje kväll, att sjunga varje kväll och hela tiden försöka utveckla det. Man blir ju också lite uttråkad av att köra samma låtar varje kväll och försöker istället utveckla det lite. Hålla ut på ett ord här och där och så. Men jag ville ju höja ribban på sången också. Det skulle liksom vara mer heavy metal, tyngre, men med färre skrik. Då hade jag några perioder där jag kände att det här kommer inte att gå, det blir bara pannkaka.
– Där hade Anders (Sevebo, bas) ett jävla jobb, jag ringde honom allt för ofta, förklarar Bergman och skrattar. Det handlar ju mycket om att litar på hans åsikt och att han har vettiga åsikter angående det mesta. Han tyckte att jag skulle skita i att låta som Dio och försöka låta som Berget istället, att jag inte skulle försöka låta som någon som jag inte är. Så både Anders och Erik (Mårtensson, Eclipse) lyckades övertala mig att använda mig av min egenhet och personlighet i rösten istället, men det tog ett tag för mig att komma dit, jag tyckte ju att redan hade hittat mig i de tidigare plattorna.
Snart ska ni ju ut i Europa och supporta Prong, hur känns det?
– Det känns jävligt kul, det blir ju våran första Europasväng och Prong är ju dessutom ett av mina absoluta favoritband. Det är Prong och Machine Head som jag tycker är bäst av de nyare banden, eller nyare, haha, sedan tidigt nittiotal i alla fall. Att vi fick den här turnén är ju ganska, vad ska man säga, när jag fick det där mailet trodde jag inte att det var sant.
– Men vi hoppas att vi ska styra upp något på hemmaplan, i Stockholm alltså, när vi kommer tillbaka. Men det har varit mycket med den här turnén och vi vet att vi kommer vara helt slut när vi kommer tillbaka. Men samtidigt så tänker vi lite på vilken sorts scen vi vill stå på. Vi känner att det inte ger oss så jättemycket att spela på Pub Anchor eller Harry B James. Även om vi vet att vi kanske inte skulle dra publik för ett större ställe så vad är egentligen värt att lägga krutet på? Vi supportrar hellre lite större band än att åka runt och spela på olika Anchors runt om i Sverige. Men vi hoppas i alla fall på att styra upp någonting.
En sak är i alla fall säker, Man.Machine.Industry är ett väldigt stabilt liveband som levererar shower värda att besöka. Med en så pass stark platta som Box Of Horrors i ryggen så finns det all anledning att se bandet om man får chansen. Även skivan, som kommer ut den 4:e mars, är värd att ge en ordentlig chans, särskilt om man gillar heavy metal med en härlig twist.