Port Noir består av: Andreas ”AW” Wiberg (trummor), Love Andersson (sång och gitarr), Andreas Hollstrand (gitarr och bakgrundssång).

Den 25 september släpps alltså erat debutalbum Puls, vad kan lyssnarna vänta sig?

– Jadu, tio låtar med en bra blandning av hårt, lugnt och fartigt, säger AW direkt.

– Egentligen bara mer av det som vi redan har släppt, fast mer utvecklat och med en bättre helhet, fyller Hollstrand i. Vi har siktat efter ett eget sound, som ligger i linje med de singlar som vi redan har släppt.

– Vi är ju jättenöjda med resultatet och känner att vi har gjort något som vi kan stå för och som är något eget, menar Love. Det är Port Noir.

Puls har ju blivit hyfsat hypad för att vara en debut, hur känns det?

– Är den verkligen så hypad? undrar Hollstrand lite skeptiskt. Vi märker inte av det så mycket.

– Vi ser det ju från ett litet annat perspektiv eftersom vi är inne i det hela tiden och är medvetna om vad som händer under tiden, utvecklar Love. Men det är ju jävligt kul att den verkar vara så hypad, det är ju det man vill ha när man ska släppa en skiva.

Det var ju rätt länge sen ni började spelade in, hur har processen gått?

– Vi började skriva i början av förra året och det tog väl ungefär ett halvår, sen spelade vi in skivan från september till november, berättar AW.

– Ja vi körde fem veckor och sen hade vi ett break på en månad och sen tillbaks in i studion i tre veckor till så allt som allt tog det ungefär två månader att spela in. Skivan har ju varit inspelad sen december så sen dess har vi ju bara gått på vänt, nio månader ångest, berättar Love medan han skrattar.

Är det något ni har velat förmedla med Puls?

– Musikaliskt har det ju varit att få ut något nytt till den här jävla världen, menar Love med ännu en skrattsalva.

Vilken musikalisk inriktning skulle ni säga att ni har?

– Artistisk Rock, garvar skrattar AW och fortsätter utveckla. Nej, det vete fan. Det där är ju så jävla svårt, vi har ju försökt att inte apa efter andra band. Vi har bara försökt göra det som hänt i replokalen när vi varit samlade. Port Noir går ju utanför de ramar som vi har haft tidigare med bestämda genres. Så det är ju svårt att sätta en stämpel på det.

– Mycket av det vi har hört av vad andra tycker att det låter som känner vi inte igen oss alls i, det är jävligt spännande att höra vad alla ser i det, säger Hollstrand. Vi vet ju inte hur vi själva låter i andras öron, men det är klart att vi spelar ju någon form av rock.

– Ja, typ alternativ progressiv rock med metalinslag ibland, försöker Love förklara. Men vi vill ju inte vara ett traditionellt metalband. Men det som var jävligt kul var att vi inte hade med oss något referensmaterial alls in i studion. Det var bara vår vision tillsammans med Danne (Bergstrand) det var jävligt coolt att köra vårt sound från grunden.

Hur var det att jobba ihop med Daniel Bergstrand då?

– Det funkade skitbra, säger Hollstrand fort innan han tänker efter och fortsätter. Men det var lite bökigt i början, det var ju inte så att vi klickade direkt det tog ett tag.

– Ja det tog ett tag innan vi hade samma vision om hur vi skulle låta, säger Love och är inne på samma spår. Det är ju inte alls konstigt och jag tycker ändå att han förstod vad vi ville ha väldigt snabbt, sen körde vi på!

– Man måste ju hitta ett arbetssätt också, menar AW. Det som var så jävla ballt med Danne är att han är som oss, jäkligt noga, han gör ju det han tycker om och tycker är kul och det speglar ju av sig på soundet. Om han inte är nöjd med en grej så vill han inte göra det.

– Vi fick sitta där tills han är nöjd helt enkelt, skrattar Love. Han kan ju sitta och skruva en hel natt med ett litet ljud som liksom är två sekunder på skivan. Men han har ju betytt hur mycket som helst för skivan och soundet.

Ni bildades ju på ett litet annorlunda sätt, hur gick det till egentligen?

– Ungefär som historien förtäljer faktiskt, berättar Love. Jag och Wiberg har spelat i samma band där det väl funkade så där och då ville vi göra något annat, något som kommer för hjärtat. Hollstrand kände vi inte så där jättebra men vi visste vilka vi var och sen träffades vi på krogen. Där diskuterade vi bara att vi borde göra något och hade i princip samma idéer och bestämde oss för att repa lite ihop. Sen körde vi ju det där repet och spelade in låten Sun Dé Man.

Ja ni släppte den på ett litet okonventionellt sätt?

– Jaaa, kanske, skrattar bandet nästan unisont.

– Det gick ju väldigt fort, vi spelade in den på första repet och sen spelade vi in videon helgen efter, utvecklar Hollstrand.

Och sen fick ni skivkontrakt?

– ja, eller vi fick ju inte kontraktet på en gång, vi hade ju liksom bara en låt så vi var ju tvungna att visa upp lite mer, minns Love. Men det gick ju jävligt fort.

– Vi släppte videon 30:e november och innan jul var vi på skivbolagsmöte så det gick ju jävligt fort, AW berättar vidare. Men vi hade ju bara en låt så vi fick gå hem och fira jul och sen efter nyår var det ju bara att sätta igång och skriva nya låtar.

Ni blev ju signade av Anders Fridén. Hur var det?

– Sjukt overkligt, han är ju lite av en legend, berättar AW.  Men jag fick ett mail av honom två tre dagar efter att vi släppte videon. Han undrade lite hur vi hade det med management och skivkontrakt för han tyckte att det var det bästa han hört på länge. Sen avslutade han med Anders Fridén och jag tyckte jag kände igen namnet så jag googlade och kom på, just fan, det är ju han från In Flames.

– Men det var ju helt overkligt, vi trodde att det var någon polare som skojade med oss och trodde ända fram till att vi gick på mötet att vi hade blivit lurade. Men det har varit sjukt bra att jobba med honom, under tiden vi skrev nya låtar så skickade vi hela tiden över det nya materialet och fick grym input på det.

– Han övervakar ju oss hela tiden, skrattar AW. Så förhoppningsvis går vi inte på de nitar som han själv har gjort och så, hans stöd och erfarenhet har verkligen varit guld värt.

Men ni hette väl inte Port Noir från början?

– Nej, vi hette A.I. Act, an indian act, skrattar Love.

Varför bytte ni?

– Ja, du hör ju själv! Det går ju inte att uttala, framförallt inte på göteborska, fortsätter Love med ett skratt. Nej men Anders tyckte det var lite för knepigt. Det var för svårt att föreställa sig utan att se det nerskrivet, alla frågade bara. ”Va? Vad hette ni sa ni?”

– Ja, sen bytte vi ju till Port Noir och det spånade vi fram under flera månader, säger Hollstrand. Vi ville verkligen hitta något nytt som inte kunde refereras till något. Det skulle vara lätt att komma ihåg, utan att det skulle låta för pretentiöst och verkligen kännas som vi.

– Egentligen ville vi bara heta Port från början, vidareutvecklar Love. Men Port Noir kändes bättre, elegant som fan.

Ni gjorde scendebut här inne på Debaser, som förband till In Flames, hur kändes det?

– Det var lite jobbigt i början, berättar AW. När ett mail från Anders dök upp, det stod bara: ”Vill ni vara förband åt ett jävla göteborgsband”. Vi tänkte hur fan ska det här gå, vi har ju inte ens låtarna färdiga och Love var i Thailand. Han gick inte att få tag på och vi visste ju inte ens om han ville eller inte.

– Ja, men det var fan magiskt att få det där mailet till slut, Love skrattar gott medan han fortsätter berätta. Där satt jag i Thailand och ville bara hem och fira med grabbarna, men det gick faktiskt hyfsat bra att fira där också.

– Men när vi väl var här så var det inte så jävla konstigt och jobbigt. Då körde vi bara på, fast vi blev ju inte direkt behandlade som några stjärnor, det var det visst något annat band som blev, skrattar Hollstrand.

Nu ska ni upp på samma scen igen, fast som huvudakt, har ni några förväntningar?

– Vi hade sjukt höga förväntningar och hade jobbat stenhårt, berättar Love Vi hade fixat backtracks och satt ihop låtarna och soundet, förberett två olika lyssningar och sen brinner det förbannade ljudkortet upp.

– Ja, det finns ju inte liksom, så jävla pissigt, AW fortsätter att berätta om kaoset. Men det kommer nog låta skitbra ändå, det blir lite som ett punkrockgig. Dom som stod framför scenen under soundchecket sa att det lät skitbra. Jag tror till och med att det kan bli ännu mer magiskt utan ljudkortet. Nu måste vi verkligen vara på hugget och lira ihop.

Var trivs ni bäst då, på scen eller i studion?

– Som det känns nu så trivs jag ju jävligt mycket bättre på scen än i studion, säger Hollstrand med ett skratt.

– Ja, fast det är nog 50/50, menar Love. Jag älskar att lira live, men jag älskar ju att skriva låtar också. Men rent generellt har man ju roligare runt ett gig än när man är i studion, det är lite mer nervositet och man får dricka öl.

– Det är ju kul när man ser att det uppskattas av publiken, fortsätter AW. Den feelingen som finns mellan publiken och scenen är ju det som är magiskt. Den har man ju inte i studion, om inte Danne(Bergstrand) sitter och ler litegrann och säger: ”du är ju dum i huvudet, men bra jobbat” Men det är ju kul att vara i studion, det är där man kan vara kreativ och testa nya grejer.

Vilken låt är er favorit på Puls?

– Det är ju så svårt, resonerar Love. Ena stunden tycker man att en låt är bäst, sen lyssnar man på någon annan och då är ju den bäst. Alla låtar är ju bäst hela tiden.

– Det beror ju lite på vilket humör på, fortsätter AW och utvecklar resonemanget. Olika låtar är ju bra vid olika tillfällen, men det jag tycker är så bra med skivan är ju att den har en så bra dynamik mellan alla låtar. De går liksom ihop och alla låtarna fyller verkligen en funktion.

Till sist, hur ser framtiden ut för Port Noir?

– Det ser riktigt bra ut, menar hela bandet.

– Vi släpper ju skivan härnäst, säger AW. Sen ska vi ju försöka komma ut o giga så mycket det går, förhoppningsvis så blir det nya samarbetet med Live Nation riktigt bra.

The Royal Concept, augusti 2013
Ola Salo, Augusti 2013

Pin It on Pinterest

Share This