Vi får börja med grunden, vad är Raubtier och vad står ni för?

– Raubtier är Tornedalspansar! replikerar Buffeln snabbt.

– Ja, det är precis vad vi är, Tornedalspansar, fyller Hulkoff i. En lite brutalare form av Allsång på Skansen. Nej men skämt åsido så är vi bara Raubtier, hårt och brutalt, riktig norrländsk brutalitet. Fast på ett mer filosofiskt plan så handlar det mer om att få ut uppdämda aggressioner.

Ni jämförs ju ofta med tyskarna i Rammstein. Jag tycker att det är helt missvisande, hur känns det att hela tiden bli jämförda med dem?

– Vi är så jävla trötta på att bli jämförda med Rammstein, säger Hulkoff.

– Ja, det är jävligt tröttsamt, vad fan vi är bara Raubtier, vi är oss själva, fyller Kjellgren i. Men det handlar nog om att folk måste placera saker i fack hela tiden och när man inte kunde stoppa in oss någonstans så blev det väl Rammstein.

– Ja, när vi kom så fanns det inget fack för oss, utvecklar Hulkoff resonemanget. Då blev det väl så att de där jävla journalisterna tänkte att: jaha, ett industrimetalband som sjunger på sitt hemspråk, det måste ju vara ungefär som Rammstein och sen dess har vi fått dras med det jävla oket. Men det handlar väl egentligen om att vi är unika.

– Ja, det finns inget band som Raubtier, eller Raubtier är ju förstås Raubtier men förutom oss finns det inga andra, instämmer Buffeln.

När vi ändå är inne på jämförelser och genreplacering, vilka musikaliska förebilder har ni?

– Alltså det kan låta jävligt schizofrent, men jag lyssnar mest på country, i alla fall för mig som person som band vettefan, eller vad säger ni grabbar? säger Hulkoff och vänder sig till de andra grabbarna i bandet.

-Njae, vet fan inte heller, men John Fogerty är ju jävligt bra, utbrister Kjellgren och garvar.

Ni grabbar har ju även ett sidoprojekt i Bourbon Boys, kan man säga att Bourbon Boys ger utrymme för er musikaliska historia medan Raubtier mer handlar om att få ut saker och bara mosa på?

Ja, för fan! Det stämmer nog, vilken klockren analys du kom med nu, utbrister Hulkoff och skrattar. Den var ju faktiskt helt lysande.

För att hoppa till något annat. Ni spelar ju lite på myten om den karga norrlänningen som mest är förbannad, finns det någon risk att ni blir karikatyrer?

Karikatyrer är vi ju redan, säger Buffeln med ett skratt. Journalistjävlarna har ju kört Rammstein goes Pistvakt och annat skit.

– Ja, den är faktiskt jävligt jobbig den bilden, goes pistvakt, utvecklar Hulkoff. Vi är ju bara oss själva, egentligen är ju alla andra hårdrocksband mycket mer karikatyrer än vad vi är. Det är ju pudelfrillor och grejer, alla ser ju fan precis likadana ut.

– Ja, gamla jävla 60-åriga gubbar i långkalsonger, utbrister Kjellgren med ett skratt.

 – Leopardmönstrade jävla långkalsonger dessutom, det är som Spinal Tap fast på riktigt, skrattar Hulkoff. Men visst i början körde vi ju rätt hårt på sprit och jävulskap, men det är lite över nu, i alla fall för min del. Jag vill fokusera på arbetet och det håller inte att köra för hårt då.

– Men i Norrland är det ju kargt och jävligt. Vi är karga och jävliga, har du varit i Norrland någon gång? frågar Hulkoff.

Ja, min farsa är från Luleåtrakten.

– Lule? säger Buffeln. Det är ju knappt Norrland, där har dom ju fan flygplats och bussar och sånt där! Där vi kommer ifrån finns ingenting och det är det som har format oss.

Ni blev ju kända över en natt när Kamphund började spelas på Bandit, hur var det?

– Ja när Kamphund började spelas på radion blev det ju ett jävla drag på en gång, säger Hulkoff och garvar. Folk ringde och messade, men hemma i Happis (Haparanda, red. Anm.) har vi ju inte Bandit så där var det inte en jävel som brydde sig. Dom låter oss sköta vårat och vi låter dom sköta sitt.

Ni får ju onekligen väldigt blandad kritik, hur känns det att bli så ordentligt sågade som ni har blivit?

– I början blev jag jävligt förbannad, men nu för tiden så bryr vi oss inte. De jävlarna får skriva vad dom vill. Folk köper våra skivor och kommer på våra spelningar, vi har en jävla massa hits på Spotify och Youtube. Vi har grymma fans och det är vi sjukt glada för, säger Hulkoff.

– Ja, men däremot när man får en grym recension så blir man ju jävligt glad, tycker Buffeln. Men vissa förstår inte Raubtier och många missförstår med flit.

Vart trivs ni bäst då? I studion eller ute på vägarna?

– Det är kombinationen som är grym, men det blir vad man gör det till också, har man en hundra mil lång bussresa framför sig så måste man tänka att fan vad kul det här ska bli och då blir det kul, säger Buffeln.

 – Ja men så är vi ett gäng med sjukt sköna gubbar också, inflikar Kjellgren.

 – Ja, sitter och drar gamla gubbskämt i flera timmar, Fortsätter Hulkoff medan alla i bandet garvar.

Vad är bäst då, festival eller vanlig spelning?

– Alltså, det är så jävla svårt att svara på, vi drar ju alltid fulla hus och har ett jävla drag på våra vanliga spelningar, säger Buffeln.

Men så här mycket folk kommer det väl inte på era vanliga spelningar?

– Nej förfan, men så här mycket folk är det väl bara den där Friends Arena som tar? säger Hulkoff,

– Men vi är ju för fan inte på Friends Arena än, får Buffeln fram mellan skratten. Dit har vi ju fan inte kommit än.

Varför tror ni att det är sådant ös i publiken på era spelningar, för ni har ju en väldigt bra publik?

– Alltså det handlar om att ge och ta, vi ger massor av oss själva till publiken och då ger dom tillbaka och då ger vi ju bara ännu mer och dom ger ännu mer tillbaka, börjar Hulkoff. Det blir vad ska man säga?

En positiv spiral?

– Ja exakt, en jävligt positiv spiral. Det slutar med att det är jävla drag och vi har ju alltid bra publik!

Jag tycker att er senaste platta känns lite mer välpolerad än de första två skivorna, håller ni med?

– Nja, välpolerad vill jag inte säga, kanske lite mer välproducerad, försöker Hulkoff.

– Hörrö hulkoff, inte fan är det så producerat, du kör ju din sång i en tagning, vrålar Kjellgren. Det är ju så att alla band kör ju miljoner tagningar på sången och gör om det och det om det blir minsta fel. Hulkoff han kör bara på och gör aldrig några omtagningar, det blir vad det blir. Det blir Raubtier!

 

Ola Salo, Augusti 2013
For BDK, juni 2013

Pin It on Pinterest

Share This