Hur mår Royal Republic?
– Royal Republic är vid absolut strålande vigör! säger sångaren Adam Grahn samtidigt som har tar av sig sina solglasögon.
Hur sjutton orkar ni vara ute och spela så mycket?
– Det gör vi inte, säger Adam.
– Du skulle sett oss precis innan du kom in genom dörren, vi låg allihopa i soffan och var helt knäckta, säger gitarristen Hannes Irengård och skrattar.
– Vi ger ju ett sken av att ha mycket energi, säger Adam.
– Man har lärt sig att ransonera sin energi känner jag, fortsätter Adam.
– Ja, man sparar den tills när den behövs som bäst och det är ju på scenen, håller Hannes med.
– Vi pratar ju bara med varandra om det verkligen behövs, berättar Adam och ler. Det är minimal ansträngning som gäller för att få fram det man vill. Vi förstår varandra rätt bra vid det här laget!
Ni sliter inte ut varandra? Bråk, förekommer det?
– Jag tycker vi är rätt bra på att hålla sams, säger Adam.
– Ja det är väldigt lite tjafs, säger Hannes. Vi känner varandra så pass bra vid det här laget så man har lärt sig när man kan och bör säga vissa saker och när man inte bör göra det.
Hur är turnélivet då? Förvandlas ni till ett gäng dagisungar?
– Ett exempel var ju i morse när vi skulle äta frukost här, jag fick inte upp paketet till skinkan utan skrek på turnéledaren som kom och öppnade det åt mig… avslöjar Hannes och skrattar. Det var på gränsen, det kände jag själv! Man blir lite bekväm…
– Jo, man måste erkänna att så är det lite, fortsätter Adam. Folk tar minimalt med eget ansvar. Man vänjer sig… Man kommer in i en loge och så frågar alla ”Do you have the wifi code?” så sitter det en lapp på väggen med den.
– Men jag tror samtidigt att vi är snäppet bättre än många andra band, säger Hannes.
– Vi är inte så stökiga, vi är ganska disciplinerade, berättar Adam. Vi är alltid i tid bakom scenen, vi vaknar aldrig upp och är helt förstörda – vi har ett jobb att göra och vi sköter vårt jobb. Vi tar det på väldigt stort allvar.
Har ni koll på vart ni befinner er hela tiden eller uppstår det förvirring kring den saken ibland?
– Hannes gick ur bussen för två veckor sen och sa ”Where the fuck are we?, berättar Adam samtidigt som Hannes skrattar förläget. Men Hannes är lite borta! Han är den som har sämst uppfattning om vart han är, på riktigt.
– Jo, jo visst! håller Hannes med. Jag tror vi spelade i Holland när jag drog till med att vi kanske skulle snacka lite franska! Så sådant händer ju…
Känner era nära och kära fortfarande igen er?
– Jag känner snarare att jag kommer hem och känner inte igen min familj, säger Adam. Man missar så jävla mycket när man är ute. Det är båda bra och tråkiga saker man missar. Med familjemedlemmar som gått bort och vänner som gifter sig. Det är väl en av baksidorna med det hela, att man tappar det. Sen hoppas jag att vi inte har förändrats för mycket men jag tror nästan samtidigt att det är omöjligt att inte bli påverkad av allt det som man går igenom.
– Det är lite klyschigt men det här turnélivet blir lite som en drog, säger Hannes. Två veckor hemma är fantastiskt men sen vill man fasen ut igen…
När hann ni med att skriva nytt material?
– Det gjorde vi inte i princip, säger Hannes. Det var väldigt… tight.
Adam berättar att ursprungsplanen var att de skulle påbörjat arbetet med att skriva nya låtar i december 2011 för att sedan börja inspelningen i januari 2012. Så blev det inte. Efter att ha turnerat mer eller mindre konstant i två år var energin slut hos bandet. Att skjuta på inspelningen var helt enkelt nödvändigt även om de alla var väldigt ivriga på att få göra en andra platta. När arbetet väl fick fart så skedde inspelningen i Hansastudion i Berlin, minst sagt klassisk mark!
Hur var det att spela in där?
– Det är ju väldigt anrikt, Lou Bega har ju spelat in Mambo No. 5 där. Bara det är ju väldigt stort, säger Adam och gör sitt yttersta för att låta bli och skratta. Och Iggy Pop, U2, David Bowie, Depeche Mode och alla… För mig som är ett väldigt stort U2-fan var det jätte, jättehäftigt att få gå in där och bara känna den vibben en liten stund. Sen så blir det ju väldigt snabbt arbete.
Nu är Save The Nation inspelad och klar, finns det någon nervositet inför skivsläppet?
– Jag är ganska nervös, det måste jag tillstå, säger Hannes. Men det handlar inte om att jag på något sätt tvekar på materialet eller kvalitén för detta är fantastiskt jävla bra, jag är svinnöjd och stolt över den. Men när man har jobbat så stenhårt med någonting och man brinner för detta på alla plan och så ska det ut där och så ska folk tycka och tänka – det är alltid jobbigt!
– Det som är skillnaden är ju att på första plattan fanns det ju inga förväntningar överhuvudtaget, fortsätter Adam. Andra plattan är ju den där ödesplattan för de flesta banden. Om man lyckas göra en platta som matchar första så kan du få en i princip hur bra och stabil karriär som helst, men floppar andra plattan då tar resan slut där. Nu tror inte jag att vi kommer tillhöra den skaran som kommer floppa, utan jag tror faktiskt att det här kommer bli hur jävla bra som helst. Framförallt när vi får komma ut och turnera med plattan för det är där den hör hemma, på scenen.
Semester, är det ett ord ni känner till överhuvudtaget?
– Jag började tro att jag begrep innebörden av ”semester” i somras när vi faktiskt hade två veckor off, berättar Adam. Skillnaden är att när vi har semester så ringer våra managers och vårt skivbolag fortfarande oss. Semestern är inte riktigt semester utan det är mest att man får vara hemma. Medan när vårat management tar semester så tar de ju semester, försöker man maila dem då får man ju bara ”I am on vacation” tillbaka…
– Ja fasen det har du ju rätt i! utbrister Hannes. Varför har inte vi en sån? Tank så paffa de hade blivit…
När jag
lämnar bandet har de långt framskridna planer på att göra sig icke kontaktbara under en dag. Hur det blir med den saken får väl framtiden utvisa men skivbolagsfolk och managers är nu förvarnade!