Med bara två studiosläpp under nästan 20 år kan man säga att produktionen av nytt material inte har varit jättehög. Tyvärr har heller inte kvaliteten på de skivor som kommit varit lysande, både Thickskin (2003) och Revolutions Per Minute (2006) var platta historier utan någon nerv. Nu har man dock äntligen fått fart på både produktion och kvalitet med sina senaste två släpp, United World Rebellion och Rise Of The Damnation Army, och har ännu ett planerat till nästa i år som ska fullborda trilogin.  

– Yeah! Du vet, sju år är lång tid men hur konstigt det än låter så körde vi bara på, vi tänkte inte så mycket på det tills en dag när vi stannade upp och sa till varandra att nu måste vi nog göra lite nytt material. 

 

Men ni ville inte göra det konventionellt och släppa en fullängdare utan valde istället en Ep-serie i tre delar, hur tänkte ni?

– Jag tror att människor konstant blir bombarderade med så mycket musik och även i livet i allmännhet, funderar Sabo. Man har liksom inte tid att sitta ner i lugn och ro och lyssna igenom en hel platta. Det brukade vara en upplevelse, så är det tyvärr inte nu för tiden, det är sjukt tråkigt men det är så livet och världen fungerar nu för tiden. Vi fick också möjligheten att sprida ut våran musik över ett spann på två år vilket gör att den hela tiden är ny och fräsch. Det är också anledningen till att vi skriver materialet som det kommer och inte har haft allt klart från början, för att det hela tiden ska vara det vi vill göra just då.

 

Nyaste plattan, Rise of The Damnation Army: Chapter Two (ni hittar recension här), är ännu ett steg upp i kvaliteten. Den har ett större register än föregångaren och det känns som att Skid Row äntligen har hittat tillbaka till den fina tiden runt 90-talets början.  

– Chapter Two är egentligen en förlängning av Chapter One, förklarar Sabo. Den naturliga fortsättningen men den är ett steg uppåt. Vi hade så otroligt kul när vi spelade in den, hela processen var fantastisk och jag tycker att det märks så tydligt. Faktum är att Chapter Two är den roligaste Skid Row skivan jag har varit med och spelat in, vi hade kommit så långt att vi kunde blicka tillbaka på vad vi gjort och inse varför vi håller på med det här. För att göra det vi älskar, den musik vi vill och med den attityd som passar oss, det ger skivan en vibrerande energi som verkligen lyfter plattan.

 Dave

Har ni medvetet försökt hitta tillbaka till början av 90-talet?

– Alltså, musik har alltid varit våran renaste form för att uttrycka oss, berättar Sabo. Vi låste in oss, stängde av mobiltelefonerna, drack lite öl och hade bara jävligt roligt. Vi är fortfarande sextonåriga ungdomar som står framför spegeln och drömmer om att bli Ace Frehley och Eddie Van Halen. Vi använder fortfarande musiken, precis som när vi var sexton, som en ventil för våra känslor och som utlopp för att aldrig riktigt passa in. På senaste plattan känns det som att vi verkligen fick en urladdning för det och kunde göra precis det vi ville.

 

1997, året då Sebastian Bach sparkades ur bandet, anses av vissa som Skid Rows riktiga slut. Den definitiva ersättaren Johnny Solinger är trots sina femton år i bandet inte accepterad som den nya sångaren men när jag undrar hur The Snake tror vokalisten hanterar det är han stensäker.

-You know, han är så säker i sin roll i bandet, han vet att han är bandets sångare. Han anpassade sig väldigt bra redan för femton år sen och jag tror aldrig att det har varit något problem för honom. Men många gillar att hänga kvar i det gamla och det är också okej, då är det vårat ansvar att visa att vi håller idag. Då är det vårat ansvar att konvertera de som är lite mer konservativa och att varje dag få den möjligheten är faktiskt helt fantastiskt. 

– Jag har inte något emot någon som varit med i bandet tidigare, fortsätter han. Jag önskar alla all framgång och lyckliga liv, men ibland är det så att man går samma väg en längre tid men sedan delar sig vägen, så är livet och det är inget konstigt. För mig är musiken och framförallt glädjen i den så viktig att jag inte klarar av negativitet. När det inte längre är roligt så måste det till en förändring men jag är stolt och otroligt glad över varenda liten tid med bandet, alla våra skivor och allt som vi har gjort och åstadkommit. 

 

Men nog om historien, vad har Skid Row att se fram emot i framtiden?

– Samma som alltid, skrattar Sabo. Vi kommer att fortsätta göra det vi älskar, turnera och skapa musik. Försöka att ge allt för våra fans, ge tillbaks det de förtjänar när dom spenderar pengar på oss. Vi kommer vara ödmjuka inför det faktum att publiken kunde ha gjort precis vad som helst vilken kväll som helst men ändå väljer att gå och titta på oss. Jag har insett att jag inte är fucking tjugo år längre men själen i låten är det som alltid kommer definiera bandet och den känslan kommer alltid att vara samma!

 

The Gardnerz, Augusti 2014
Little Jinder, augusti 2014

Pin It on Pinterest

Share This