Att jag är här känns ganska förvånande, inte minst för mig själv. Dels för att jag inte brukar göra ”hembesök”, dels är det inte direkt vanligt förekommande att jag hittar band jag gillar i Melodifestivalen. Kanske var det just det sistnämnda som väckte min nyfikenhet? Den nyfikenheten ledde till att jag skickade ett mail till State of Dramas skivbolag för att boka en intervju och nu sitter jag alltså här i en bil i Borås. Killen bakom ratten heter Emil Gullhamn och är bandets sångare och oomtvistliga frontman. Bredvid honom sitter Stefan Koro, kanske mest igenkänd för sina svallade lockar, återfinns bakom sina synthar i bandet. Efter ett par minuters färd stannar vi till och jag får sällskap i baksätet av en nyvaken Sebastian Hallifax, bandets trummis. Efter ytterligare ett snabbt stopp för påfyllning av det svarta guldet – kaffe – stannar vi utanför huset som gömmer bandets replokal. Redan i bilen har killarna bett om ursäkt för att den är ostädad men jag kan inte påstå att den ser värre ut än någon annan replokal jag besökt. Vi slår oss ner i ett par slitna soffor för en pratstund.

Historien om State of Drama tar sig sin början i funkbandet Fabulous Funk, ett niomannaband med blås och hela köret där Emil och Sebastian spelade.
– Till slut så gick inte det längre för alla kunde inte vara med och repa, säger Emil.
– Det var inte en enda gång vi var alla samlade tror jag, säger Sebbe. Det gick inte!
Grundstommen från detta niomannaband fortsatte på egen hand, de deltog i diverse musiktävlingar och åkte runt och spelade covers överallt för inga pengar alls.
– Alla pengar som vi fick la vi på PA, berättar Sebbe. Det gick plus minus noll kändes det som på slutet. Rodda, spela, rodda ner, sen åka hem.
– Samtidigt så skrev vi låtar hela tiden, säger Emil.
– Det var en viktig erfarenhet för det man gör nu live, fortsätter Sebbe.
Under 2008 träffade killarna en producent, Jonas Liberg, som tyckte att bandet var bra. Tillsammans spelade de in en låt och fick ut den till de lokala radiostationerna i Borås som spelade den flitigt. När det blev dags för singel nummer två kom Göran Werner, numera bandets manager och producent, in i bilden. Sebbe hade jobbat tillsammans med Göran på Musiklagret, den lokala musikaffären i Borås, och tjatat på honom att de skulle göra något ihop men Göran stretade emot men efter att fått höra ytterligare en demo från bandet till slut gav han med sig.
– Det var en lördag jag och han jobbade ihop i butiken, berättar Sebbe. Vi lyssnade på låten och så sa han ”Ska vi göra det här ska vi göra det på riktigt. Då måste vi bryta ner hela skiten och sen bygga upp det från grunden igen.” Så började den resan med Göran!
Genom Görans kontakter kom de i kontakt med en låtskrivare från Malmö som försedde dem med låten Maybe som efter en hel del ombearbetning blev singel nummer två. Den låten tog bandet till tävlingen ”Svensktoppen nästa”.
– Vi kom tvåa i finalen, berättar Emil. Vinnaren fick ju bubbla in till Svensktoppen men eftersom de spelade vår låt på P4 så mycket så bubblade vi in till Svensktoppen och kom in.
Eftersom samarbetet med Göran bevisligen fungerade bra bestämde man sig för att kliva in i studion och spela in en platta. Efter att ha tackat nej till ett kontraktsförslag från ett större skivbolag blev det en egen satsning.
– Vi la ner alla pengar och all tid ur egen ficka, jag, Sebbe och Göran, berättar Emil. Vi gick in i studion, spelade in låtar och till slut så kände vi att det blev dålig stämning i bandet. Jag jobbade så in i helvete medan folk annars runt omkring inte gjorde så mycket. Det var mycket gnäll och sånt… Då hade vi ett möte och sa det att vi lägger ner jävligt mycket pengar, vi lägger ner mycket tid och nu vill vi verkligen satsa, nu är det 100 procent som gäller och inget annat. Då hoppade två bandmedlemmar av… Så var det jag, Sebastian och Sven, vår basist då, kvar. Vi körde lite gig men han skaffade barn också och fick bra jobb, det blev jobbigt. Så vi hade ett möte med honom med och han hoppade av bandet också. Så där stod vi tre och kände att ”Jaha, vad i helvete händer?”.
– Jag och Emil har aldrig haft en plan B, vi hade alltid en plan A, berättar Sebbe. De andra hade alltid en plan B. De kunde inte ge 100 procent åt ett håll. Det insåg ju dom själva, så det blev ju så att de andra fick sluta så fick vi fortsätta.
Där påbörjades då arbetet med att hitta nya bandmedlemmar. Emil kontaktade gitarristen Rickard Olausson som han spelat med under högstadiet. Via Göran hittade de Stefan Koro och sist in var basisten John Isacsson som Rickard varit ute och festat med.
– Första gången John öppnade dörren och kom in i replokalen så kände vi ju att det här är rätt snubbe, berättar Emil. Då hade han inte tagit upp basen!
– Han var ju precis det vi sökte efter! säger Sebbe.
Nu fanns äntligen bandet på plats men det fanns fortfarande mycket kvar att jobba med. Arbetet med att hitta ett skivbolag och få ut plattan kvarstod. Flera bolag var intresserade men det var ingen som vågade satsa fullt ut. Det var då tävlingen Metro on Stage dök upp, när tävlingen var avslutad stod State of Drama högst på prispallen med ett pris som hette duga , 3,5 miljoner i marknadsföring. Var det nu allt slit skulle löna sig? Fanns genombrottet runt kröken? Det visade sig vara svårare än så. Trots segern så var det fortfarande inget svenskt skivbolag som vågade. Ett engelskt bolag visade intresse men magkänslan sa nej och när en jurist granskade kontraktsförslaget och förkastade det var det spiken i kistan även där.

Sebastian Hallifax och Emil Gullhamn Foto: Kristina Osterling

Sista spelningen innan de visste om att de skulle vara med i Melodifestivalen skedde i Örebro. Det lämnade en hel del att önska och blev något av en väckarklocka för bandet. Scenen var liten, publiken nästintill obefintlig, ljudet strulade och ljudteknikern synnerligen negativ till sitt uppdrag. Även om spelningen som sådan var lyckad var stämningen allt annan än positiv i bandet.
– Det var lite av en ahaupplevelse, i alla fall för mig, skjuter Koro in. I Borås så visste ju många vilka vi var. Här hade ni släppt grejer. När jag kom med i bandet från början så reagerade jag på att alla kunde sjunga med i låtarna och det kom mycket folk till spelningarna och jag tyckte det var svinkul! Men sen så fort vi kom utanför den här trakten då var det ju inte så många som visste vilka vi var. Man fick lite av en käftsmäll.
Tänkte ni någonsin tanken att nä, nu skiter vi i det här?
– Ja, den har kommit in många gånger i huvudet, säger Sebbe. Man kommer alltid till insikt sen att har man satsat så här mycket av sitt liv i det här och vi har alltid trott på våra låtar och vår skiva, då känner man att det ska gå det här!
– Framförallt för er så har det väl varit jättekraftiga motgångar ibland, säger Koro. När till exempel hela bandet, nästan, slutar.
Att viljan hos det här bandet är stark är det inte tu tal om, många andra hade nog gett upp långt tidigare. Även om vägen till framgång inte varit rak så kom den då till slut. Den envisa satsningen lyckades. Christer Björkman ringde, de skulle vara med och tävla i Melodifestivalen. Och det med en låt som de knappt ens hade tänkt skicka in. En för Melodifestivalen specialskriven låt var inskickad sedan tidigare men Görans son tjatade på dem att även Falling borde skickas in. I sista sekunden fick Göran i panik klippa ner låten till de tre minuter en Melodifestival låt får vara och den skickades in fem minuter innan slussen stängde.
– Det var på håret att låten inte ens kom in, säger Stefan.
En plats i Melodifestivalen gör också att skivbolagen blir intresserade av en satsning, valet föll på Universal som även visat intresse tidigare.
– Det är det bästa vi har gjort, säger Emil.
Visste ni vad ni gav er in på med Melodifestivalen?
– Verkligen inte, säger Emil.
– Man hade ingen aning, det var bara en kul grej, säger Sebbe. Ett väldigt bra skyltfönster för oss.
Hur är livet efteråt nu då?
– Det vände på en dag, berättar Emil. Vart man än går så är det autografer och bilder, i hela Sverige.
– Folk ställer sig och pekar, säger Koro.
– Efter delfinalen så kände jag att jag behövde komma iväg lite och ta det lite soft, berättar Emil. Så jag hängde med morsan och farsan på spa. Först var det folk som viskade i poolen, det var man inte beredd på. Sen var det femrätters middag, där fick jag skriva autografer hela kvällen! Det var verkligen en annan upplevelse det här och man har inte vant sig än vid det.
– Jag har så lätt för mig känner ingen igen om de inte ser håret! säger Koro och skrattar. Tar jag på mig en mössa så är det ingen som känner igen mig, det är jävligt skönt.
– Fan vad enkelt du har det Koro, säger Sebbe och skrattar.

När nu Melodifestivalen är ett avslutat kapitel har det nu äntligen blivit dags att ut och spela. Turnépremiär blir det i Ulricehamn i början på maj och nya datum läggs fortfarande till på schemat.
Är ni redo för allt slit som kommer nu då med turné och..?
– Det är det här vi väntat på turnén, säger Sebbe.
– Ja vi vill bara ut! utbrister Emil.
– Men samtidigt så vet vi inte, vi har aldrig varit på turné innan, säger Sebbe. Vi vet inte hur påfrestande det är. Men va fan, vi får väl skylla oss själva. Vi har ju kämpat för det här så… Det kommer kanske inte vara någon dans på rosor hela tiden men det ska bli roligt.
Jag träffade ett annat band tidigare som är ganska turnéslitna vid det här laget. De menar att de har missat så mycket hemma att just den biten börjar bli påfrestande. Är ni någonsin rädda för en sådan sak?
– Vi har redan gjort mycket, speciellt jag och Sebbe, uppoffringar både med släkt och allting så de har ju vant sig vid att man inte alltid kan, säger Emil. Ska de ha kalas och de vill att jag ska vara med så får de styra det efter mig och då kan det bli så att jag inte kan komma. Det är alla med på så man har ju bra stöd hemifrån.
– Det är det som är bra med hela bandet, våra familjer, säger Sebbe. Att alla har ett sånt jävla stöd i familjen.
– Vill man ha en fritid, vill du kunna åka utomlands eller vill du kunna göra allt jämt hela tiden, då är du i fel bransch, säger Emil. Då är det bättre att skaffa ett jobb.
– Jag har inte varit på en utomlandsresa på tio år, berättar Sebbe. Jag har alltid varit redo för någonting hela tiden. Alltid stand-by.
– Det var så roligt i somras, då var jag på Kreta, då var jag beredd på att åka hem från Kreta, berättar Emil. Hade det varit något hade jag köpt en biljett hem. Det är inte viktigt för mig. Det viktiga är bandet.
– Precis, håller Sebbe med.
– Jag tror inte att man lyckas om man inte har den inställningen, säger Emil.

State of Drama i replokalen Foto: Kristina Osterling

Det har blivit hög tid för en lunchpaus. På väg till stammisstället Viskan stannar vi till vid studion där plattan Fighter kommit till och hälsar på hos Göran. På väggarna hänger minnen från både Metro on Stage och Melodifestivalen. Lunchen den blir lång, den blir trevlig och den fylls framförallt av mycket prat och skratt. Men vad vi faktiskt pratade om får nog förbli en hemlighet, annars vågar jag nog inte visa mig i Borås fler gånger. Ett par timmar senare är vi tillbaka i replokalen. Nu har även John Isacsson och Rickard Olausson, basist respektive gitarrist, har anslutit. De båda bor i Göteborg men är givetvis i Borås titt som tätt. Idag är de på plats för att repa med bandet och inte minst – för att prata med mig. Stämningen är ganska bubblig och fnissig nu när sällskapet utökats. Det märks tydligt att det här är ett gäng som har kul ihop. Vi plockar och drar i trådarna från förmiddagen. Det pratas om att Koro definitivt måste köpa nya sladdar och om drömmen att leva turnéliv och slutligen landar vi i vad som egentligen motiverar en till att fortsätta kämpa trots motgångar.
Räcker den här drömmen om livet på vägarna som rockstjärna som motivation?
– Fan vilken bra fråga, säger Rickard och funderar en stund. Nej, jag tror man måste ha lite talang för det också. Faktiskt. Annars kommer man aldrig framåt och jag tror att du måste komma framåt för att motivera dig också. Man kan inte bara ha en dröm och vara kass hela, hela tiden och så drömma, drömma.
– Fast den drömmen måste ju försvinna om man inte får någon feedback, inflikar Emil.  
– Men en grej som driver också är ju kicken av att stå på scen, säger Koro. Fast det måste man ju också ha talang för i och för sig.
– Annars får du inte stå på scen, säger Emil.
– Nej och man blir kanske inte så väl emottagen om man inte har talang, säger Koro. Det roligaste man vet är ju att hålla på med musik, alla har ju det intresset i gruppen. Och att kunna livnära sig på det, på att göra det man tycker är roligast av allt, det är ju målet.
Man är aldrig rädd för att det ska bli tråkigt? Att det bara ska gå på rutin?
– Man får se till att det inte blir det, säger Emil.
– Det blir det aldrig, säger John. Det som är tråkigt är att stå i replokalen, det som är roligt är att stå på scen. Varje gång du står på scen blir du påmind om varför du står i replokalen därför blir det uthärdligt.
– Skulle du tröttna någon gång, då är det dags att sluta, säger Emil.
Hur behåller man glädjen i bandet?
– Först att man gör de grejer som man ska göra så man inte går varandra på nerverna, säger Emil. Sen ska man kanske inte umgås hela tiden heller, när man har chansen att inte umgås så tror jag att man inte ska göra det så man inte tröttnar på varandra.
– Det sjuka är ju att ju mer man umgås desto mer beroende av varandra blir man, säger Koro.
– Ja, man saknar ju varandra, säger Emil.
– En grej är väl att vara lyhörd mot varandra och lyssna på varandra och sätta sig in i varandras situationer, säger Koro.
– De i Metallica går ju i terapi, säger Rickard.
– Det skulle jag vilja gå i, säger Emil samtidigt som en mobil ger ifrån sig ett trumpetlikande ljud. Och där fick jag ett nummer!

Sebastian Hallifax Foto: Kristina Osterling

Replokalen ska nu få göra skäl för sitt namn, det har blivit dags för repetition. En spelning väntar om ett par dagar och det ska finslipas på showen. Jag tar plats på första parkett och får bita mig i läppen för att inte sjunga med. Jag gillar ju det här! En sak är säker, det ser lovande ut inför den stundande sommarturnén. Efter drygt tio timmar tillsammans med State of Drama har det blivit dags att säga hejdå. När vi skiljs åt utanför mitt hotell börjar jag genast fundera på hur jag ska kunna nästla mig in i detta härliga band. De kanske behöver någon som spelar… blockflöjt? Eller triangel? De har ju mitt nummer så det är bara för dem att ringa när de behöver förstärkning! 

For BDK, juni 2013
Viktor & The Blood, april 2013

Pin It on Pinterest

Share This