Jag är i Manchester, hemstad till så många fantastiska band. I mitt tycke tillhör Swiss Lips den skaran fantastiska band och de är också anledningen till att jag är här. I en skitig bakgränd möter jag Sam Hammond, sångare i Swiss Lips. Vi är utanför The Dancehouse där bandet har en spelning senare på kvällen. Sam tar mig med in genom en tung dörr, uppför trappor, genom korridorer och fram till scenen där resten av bandet håller på att göra klart för soundcheck.
– Känn dig som hemma, säger Sam samtidigt som han gestikulerar mot bänkraderna framför scenen. Jag slår mig ner och gör som jag blir tillsagd men jag måste tillstå att jag känner mig lite bortkommen. Att sitta och iaktta förberedelser inför soundcheck är kanske inte det mest spännande men ibland inträffar det lite oväntade saker. Som när rökmaskinen utlöser brandlarmet och hela huset måste utrymmas. Hastigt och lustigt står vi ute på trottoaren och inväntar brandkårens klartecken innan vi får gå in igen. Väl på plats inne i lokalen igen har det blivit dags för soundcheck, något som är betydligt roligare att titta på än det som pågått på scenen tidigare. Det är ju då man får höra lite låtar! Jag hittade Swiss Lips när jag behövde lite ny musik som kunde få mig på gott humör och det gör de verkligen med sina medryckande poplåtar. Sen jag hörde dem för första gången har jag längtat efter att få se dem live men jag kunde ju aldrig tro att den första gången jag får göra det skulle bli under ett soundcheck. Jag gör mitt bästa för att dölja hur löjligt uppspelt jag är och jag tror att jag lyckas ganska väl med det.
När soundchecket är slut måste både trummisen Nic Kozubik och basisten Tom White bege sig från lokalen för att ordna upp det sista inför spelningen. Gitarristen Luke Daniel sitter nöjd i en soffa i logen. I knät har han en påse fylld med svenskt godis som jag tagit med mig och han så nöjd med den situationen att han avböjer att vara med vid intervjun, han tillägger att han ändå inte kommer få en syl i vädret. Då återstår keyboardisten Tim Estherby och Sam, tillsammans letar vi upp ett tomt omklädningsrum och slår oss ner.
Är Manchester en bra plats att starta ett band på?
– Jag är stolt över att komma från Manchester, säger Tim.
– Det är en bra stad och musiken är en sådan stor del av kulturarvet här och det är helt normalt att vara med i ett band, alla är med i band, förklarar Sam. Manchester är känt för två saker, fotboll och musik, så är det bara.
Jag vet att ni har svarat på den har frågan en miljon gånger men…
– Tim kan svara på den här, avbryter Sam blixtsnabbt.
Jag tänkte fråga hur Swiss Lips tog sin början…
– Åh, jag trodde du skulle fråga varifrån namnet kommer, säger Sam.
Nej, jag hatar den frågan!
– Bra, bra, säger Sam med ett leende. Men Tim kan svara på den ändå.
– Vi började i ett annat band, Luke, Sam och jag, förklarar Tim. Vi spelade på en hel del festivaler och var hyfsat framgångsrika men vi kom ingen vart så vi la ner det bandet och startade ett nytt. För att vara ärlig så var vi rätt så desillusionerade så vi slängde bara upp några demos på nätet. Vi sålde den van vi hade med vårt förra band och la alla pengar på att spela in sex låtar. Vi la upp dem på nätet och två månader senare pågick ett budkrig mellan flera skivbolag och vi fick ett skivkontrakt.
– Ja, så var det, bekräftar Sam. Allt föll på plats, det var något av en lycklig slump.
Jag är nyfiken på vad som fick dem att börja med musik från första början och svaret visar sig vara så enkelt som att de inte ville skaffa normala jobb och musiken verkade vara ett enkelt alternativ. De hade fel, att lyckas i musikbranschen kräver mycket hårt arbete men valet de gjorde är inget de ångrar idag.
– Det är ett intressant liv och jag är glad att jag fullföljde det och fortfarande håller på, förklarar Sam.
– Men det är tufft, lägger Tim till. Det är tufft men jag skulle inte ändra på någonting. Vi har varit så panka så länge men jag skulle inte ändra på något. Vi har fått se fantastiska platser, vi har träffat fantastiska människor och vi har gjort en del riktigt bra spelningar. Men hela branschen är en dynghög. Det är verkligen deprimerande, eller hur?
– Ja, håller Sam med. Vi håller på att drunkna i ett hav av kukar. Bara att försöka släppa musik är en mardröm för tillfället. Vi vill inte verka vara negativa för det är vi inte, men vi måste vara ärliga. Ikväll kommer det dock bli fantastiskt!
– Så för att sammanfatta så håller vi på att drunkna i ett hav av kukar och det är en lycklig slump, säger Tim och skrattar.
Vi som är fans av Swiss Lips har väntat på deras debutalbum väldigt länge vid det här läget, det har givetvis även bandet gjort. Tyvärr får vi fortsätta att vänta ett tag till för när väl skivkontraktet var undertecknat, låtarna skrivna och inspelade så valde skivbolaget att göra absolut ingenting. Efter en lång och tråkig rättslig process har bandet brutit skivkontraktet och ser sig nu om efter det bästa sättet att släppa skivan på. De har för avsikt att göra det på egen hand, något som tar mycket tid och ork. Förhoppningen är att skivan ska kunna släppas senare i sommar. De erkänner utan vidare att det är lätt att bli desillusionerad men de påminner sig själva om att om deras 16-åriga jag skulle få veta vad de gör idag så skulle de bli väldigt imponerade.
– Det här inte en unik historia, förklarar Sam. Det är väldigt, väldigt vanligt i musikbranschen. Det bara förstör band. Vi kommer inte låta oss förstöras. Vi är fortfarande vid liv, de flesta av oss. Ingen har hoppat av, vilket är lite anmärkningsvärt.
– Han slutade nästan, fortsätter Sam och pekar på Tim som skrattar. På månadsbasis får han utbrott via sms.
– Jag vill bara att folk ska vara punktliga, försvarar sig Tim med. Jag hatar när folk är sena och alla är alltid sena. Vi spelar i det här bandet och det är ingen som bryr sig, vi har ingen manager så det är ingen som håller ihop det.
– Tim var sen till de två senaste repen, avslöjar Sam och ler.
– Det är på grund av sånt här som jag slutar, säger Tim. Nej jag skojar!
– Han skojar bara, skrattar Sam. Skriv det med versaler!
Vad har ni gjort medans ni väntat på att skivan ska släppas?
– Vi har turnerat en hel del, berättar Sam. Vi har följt med Bastille på två turnéer. Vi har skrivit och spelat in nytt material. Sen har vi hängt mycket, festat mycket. Nu vill vi verkligen jobba, släppa vår musik och sedan turnera!
Hur mycket material finns klart till album nummer två?
– Vi har nog två tredjedelar klart av album två, berättar Sam. En del är inspelat. Men vår prioritering ligger på att få ut första skivan.
– Alternativet är ju att mixa album ett och två, säger Tim.
– Ja om det känns rätt gör vi kanske så, håller Sam med.
– Vi blir bara bättre och bättre hela tiden, säger Tim. Vi spelade in den här skivan när vi först började och nu när man ser tillbaka på det… Jag lärde mig att spela keyboard samtidigt som vi spelade in första skivan. Den andra skivan är så mycket bättre!
– Men det första är briljant! säger Sam. Den första finns med på min topp 10-lista över album genom tiderna.
– Vi forcerade det, vi forcerade det, säger Tim.
– Vi forcerade det men vi gjorde ett anmärkningsvärt jobb, fortsätter Sam.
– Och du borde köpa det från…, säger Tim.
– Min mamma har en kopia, berättar Sam.
Jag har ju redan avslöjat att Swiss Lips är ett av mina favoritband. Det faktumet har lett till en lite udda sak, jag har en Swiss Lips tatuering. Den sitter på min högra fot och är ganska simpel, den består bara av ordet ”DANZ” som är en av bandets låttitlar. Sam har känt till tatueringen sedan jag skaffade den i januari men Tim har inte en aning om att den finns. Så kan vi ju givetvis inte ha det så jag tar helt enkelt av mig skon framför en väldigt förvirrad Tim. Förvirringen övergår i ett förtjust leende när han ser tatueringen.
– Nä! utbrister han. Fantastiskt!
– Hur coolt är inte det? undrar Sam.
– Det är ju briljant, svarar Tim.
Vad har ni att säga om era fans då?
– De är toppen, säger Sam.
– Vem som helst som gillar vår musik är fantastisk, poängterar Tim.
– Utan dem skulle vi inte existera, fortsätter Sam. Saker som din tatuering… Det är verkligen wow, det är svårt att ta in!
– Det är ju det som är poängen, är det inte? Det är ju därför vi håller på, säger Tim och tittar på Sam som nickar medhållande.
– Alla våra fans är helt fantastiska, säger Sam. När vi har en spelning och ser dem där, när de hoppar runt och verkligen har kul… Det är det som gör hela den här skiten värt det.
Många av era fans, mig själv inkluderad, hittade er genom Bastille. Vad säger ni om dem och deras fans?
– Deras fans är fantastiska, säger Sam. Bastille var så vänliga att de tog med oss som förband på två av sina turnéer. Vår musik verkar fungera väldigt bra hos Bastilles fans, vi rör oss väl i samma värld. Jag vet inte, jag kan inte se så många likheter mellan vår musik och deras annat än att vi båda skriver minnesvärda låtar som sätter sig.
Första gången ni var på turné med Bastille så var de fortfarande ett litet band men den andra gången hade de ju slagit igenom på allvar…
– Det är ju då man inser varför man gör det, säger Tim. Vi såg dem i början och sen igen ett par månader senare och de hade verkligen blivit stora och det gör att du tänker ”okej, det kan hända”. Det kan hända bara sådär och vi vet det!
Med det säger jag hejdå och lämnar killarna så de kan göra sig redo för kvällens spelning. Det är deras första spelning på hemmaplan på sex månader och de är synbart uppspelta. Ett par timmar senare är jag tillbaka framför scenen men den här gången är jag långt ifrån ensam. Att äntligen få se Swiss Lips var helt fantastiskt och jag är väldigt glad att jag åkte hela vägen från Stockholm för att se dem och att de tog emot mig med öppna armar. Allt jag kan tänka på nu är när jag ska få se dem en andra gång. Till dess så kommer jag fortsätta sprida deras musik till alla som vill höra för enligt mig så de förtjänar de verkligen ett stort genombrott.