Musicstage.se

Top Cats, juli 2012

Innan Top Cats spelning den 23 juli på Gröna Lund får jag tillfälle att hälsa på i den lilla trånga logen där det laddas, middag intas, det hängs i soffan, springs in och ut och trummisen Roberts lilla dotter sover. Stämningen under intervjun kommer att avspegla bandet perfekt. Det blir en glad, pratig och skämtsam pratstund med ett glatt och socialt band!

Hej, hur mår ni?
- Mycket bra! Tackar som frågar, svarar de unisont. Hur mår du själv? undrar Jon.

Jon berättar att Top Cats nu är mitt uppe i sin turne och spelar varje dag. Det har de gjort sedan i maj. De är alltså inte lediga speciellt mycket. Men det finns de som har det värre, tycker han. Robert säger att de gillar att spela mycket och det är därför de spelar mycket. Helt enkelt.

Intervju Top Cats juli 2012

Vilken är historien bakom Top Cats?
- Det började på högstadiet med mig och Jon och en till kille i samma klass, berättar Fredrik. För att få MVG var vi tvungna att spela med någon annan, vad vi spelade var inte så viktigt. Men alla gillade Johnny Cash och spelade en av hans låtar. Vi var nog de enda på jorden som tyckte att det lät bra. Men vi slutade liksom aldrig efter det, vi satte oss i ett garage i Övre Svenneby och där harvade vi på i fyra år, och sedan fick vi ett gig! berättar han och skrattar.

Jon säger att från början var de helt värdelösa, första repet var första gången som han höll i en gitarr. Anledningen till att de fick spela var för att dels var de väldigt små, så de var gulliga, men också för att de hade råd att köpa en ljudanläggning.
- Det var väldigt få arrangörer som hade fasta ljudanläggningar, säger Fredrik.
- Vi hade ett PA, så hyrde de oss för 4000 och då ingick ett PA! skrattar Jon.
- Det skulle kosta 6000:- bara det, fyller Martin i.
- Ja men det fattade inte vi! Men vi tyckte det var kul, så spelade vi så i fyra år. Tills vi inte var gulliga längre, fortsätter Jon.

Fredrik berättar att de var med i Talang 2010, då alla utom Olle var med i bandet. Då var det en del som fick upp ögonen för dem och började skriva lite låtar åt dem. Dokumentären Raggarliv var också väldigt viktig.

- Ja, vi var med i en dokumentär, en väldigt rolig grej. Vi kollar på det ibland när vi är på dåligt humör. Vi var 13 år och väldigt lillgamla med väldigt mycket hår. På huvudet, ingen annanstans! Vi pratar vi om hur bra det är med 50-talet och att det är en kulturskatt som ska bevaras, berättar Jon.
- Man hör på en kilometers avstånd att vi inte har tänkt ut det där själva, menar Martin.
- Där var det samma sak, att det var folk som såg oss. Det har varit så under åren, har vi gjort något som uppmärksammats, så har vi fått mer gig efter det. Gjorde vi ett bra gig så fick vi tre nya, säger Fredrik.

Kommer ni ihåg er första spelning?
- Ja, julavslutningen i åttan måste det ha varit, funderar Jon.
- Jag kommer ihåg min första spelning, säger Robert och berättar om hur han hoppade in i bandet 2003 eller 2004. Det var bara han på scenen inledningsvis och han skulle spela sitt intro. Så körde han igång och tappade trumpinnen, tar upp den och börjar om. Så händer samma sak igen!
- Vi sitter på sidan om scen och ser allt det här, säger Jon och alla skrattar.
- Tredje gången så rasade trumsetet, berättar Robert. Men sedan var vi igång!
- Jag var skitnervös min första spelning, jag stod där och spelade så starkt jag bara kunde så drog jag en sträng ur stallet, då fick vi bryta och jag fick spänna upp den och stämma om basen och det tog en evighet. Sedan spelade vi lite till och så händer det igen! Samma procedur, alla slutade dansa och stod och kollade, säger Martin.

Berätta om varandra!
- Martin är världens sämsta orienterare, säger Jon.
- Det har jag papper på! Jag kom sist i världens största orienteringstävling, berättar Martin och skrattar.
- Olle är från Säter. En något bättre orienterare. Han kör post, säger Fredrik och fortsätter med att säga att det kanske är därför Olle kör post, för att han är bra på kartor och adresser.
Fredrik berättar vidare att Robert är lite äldre än dem, samt att Jon får mycket ideer som oftast är väldigt bra.
- Fredrik är världsmästare i One-liners säger Martin.
- Bra på rövarhistorier tycker jag att jag är. Jag berättar alla historier som jag någonsin hört, som att jag har vart med om dem själv, säger Fredrik.
- Så är du väldigt bra på att bära skinnväst också, tycker Jon.

De fördriver tiden i turnébussen med filmer och mobilspel, berättar Jon och Fredrik säger att de har mycket kontorsarbete som de gör när de ändå sitter ner.
- Som de småföretagare vi är, fyller Martin i.

Har ni fått ny eller annan publik efter Melodifestivalen?
- Mer och bredare skulle jag säga, säger Robert
- Vi hade mer motorburen publik innan. Rock n´ rollmusiken drar till sig raggare men även folk som gillar gammal musik. Nu är det folk som gillar vår musik för att den är populär menar Fredrik.
- Vi kan leva på det nu, det kunde vi inte innan, säger Jon.
Numera har de ett gäng på ca 15-20 fans som återkommer ofta för att se deras spelningar.

Nya skivan kommer förhoppningsvis i september om bandet får bestämma. Om de inte får det så kommer den i vår, då de är lite oense med skivbolaget. De samarbetar med ett gäng låtskrivare vars namn kommer kännas igen.Intervju Top Cats juli 2012

Ni spelar väldigt mycket, hur undviker ni att det bara blir ett jobb?
- Vi jobbar parallellt med att åka buss och bära grejjor, gigen är det roliga, tycker Martin.
- Vi har haft vanliga jobb innan allihop, och så här kul är det faktiskt inte att jobba, säger Fredrik.
Jon säger att från sex och framåt varje kväll så är det kul, men från åtta på morgonen till sex på kvällen när de åker är det inte roligt. Robert påpekar att de är väldigt måna om att det ska vara roligt.
- En del tror ju att vi köpt 50-talsstilen och att det är som en gimmick, säger Jon. Men så är inte fallet.

Är det svårare att spela i Stockholm och få med er publiken om de inte dansar utan bara står still?
- Det var det till en början, säger Jon.
- Stockholmspubliken står mer stilla och lyssnar aktivt. Nu efter Melodifestivalen har vi fått lite mer konsertgig i i resten av landet med en publik som inte sett oss förut, som kanske också vill lyssna aktivt. Det är mycket mer folk, mer uppstyrt, större scener och kravallstaket, säger Fredrik. I början var det konstigt och vi visste inte alls vad folk tyckte, säger han också.
- När vi kom till Stockholm och folk stod still trodde vi att ingen tyckte det var bra, säger Martin.
- För att ingen spydde på scenkanten, säger Fredrik.

Framöver har de spelningar i ungefär tre veckor nästan varje dag. Martin berättar att de sedan ska tvätta kläder i början på augusti. I september ska de åka till Tyskland.
- Det är väl den stora planen, tre veckor kvar på sommarturnen, sedan är det förhoppningsvis Europa, för resten av våra liv... avslutar Fredrik.

Då får ni lycka till! Tack för intervjun!
- Tack själv!

 

 

 

Visa alla artiklar av Sara Engelfot (24 st)

A-Ö

2013

2012

2011

2010

2009