Listan, som vi kan kalla det hela, består ofta till största delen av plattor som många redan har lyssnat på, eller i alla fall hört talas om. Det är sällan det kläms in skapelser som inte redan har en publik och ett intresse om sig och kring sig, vilket i mina ögon ganska ointressant. Så jag bestämde mig istället för att plocka ut några alster som är förbaskat bra underhållning men som gissningsvis inte jättemånga har fått ta del av.
Reglerna är enkla, skivorna ska helt enkelt vara bra men får heller inte vara alltför kända. Till exempel får Ghosts Meliora inte plats, för att den både är hypad och urkass, Myrkurs M är sin extrema kvalitet till trots utesluten eftersom den antagligen är årets mest upphaussade black metal-platta. Inte ens RazorRapes nya tingest Orgy In Guts får plats, oaktat att den nått en väldigt klen målgrupp, eftersom den är oduglig. Den alternativa listan presenteras dessutom utan någon större inbördes ordning, vi bjuder helt enkelt på fjorton plattor (plus en bonus) från 2015 som en borde ha ägnat lite tid åt.
Sterbhaus, New Level of Malevolence
Hade sannolikt kunnat armbåga sig in även på den klassiska listan, så bra är stockholmarnas andra ordentliga fullängdare. En nästintill kaosartad mix av influenser som hela tiden lyckas hålla sig på rätt sida av hanterbarheten. Visst, Sterbhaus har visserligen tagit sig upp ur den värsta undergroundgyttjan men bedöms ändå vara tillräckligt okända för att ta plats.
Colossus, The Breathing World
Det gigantiska klivet mot intressantheten som sludge-akten tagit sen fullängdsdebuten Wake är av sällan skådat slag. Från den, förvisso högkvalitativa, slätstrukenhet som präglade debuten har bandet utvecklat dialogen med lyssnaren utan att tappa det som ändå var trevligt med Wake. Resultatet är ofta trollbindande, i den totala avsaknaden av anonymitet och dalar behålls skärpan och utbytet blir strålande. Helt enkelt ett måste här på listan.
Wombbath, Downfall Rising
Genrehävdande dödsmetall är sällan superintressant, det är ofta bra men sällan mycket mer än så. De gamla hjulspåren som grävde stora stigar i början av nittiotalet är i all sin prakt även gigantiska fallgropar för detta seklets death metal-akter. Presentationerna är ofta relativt trista, åtminstone på skiva, hjulet uppfinns gång på gång utan att den där kittlande känslan riktigt infinner sig. Downfall Rising är dock ett strålande undantag, där allting egentligen borde hamna i tidigare nämnda fallgrop men ändå hittar upp över kanten och skapar ett riktigt intresse.
Riwen, The Cold
Med idel välrenommerade namn både inom metalsvängen och den mer agressionsstyrda hardcoregenren så var det väl ingen större skräll att Riwens fullängdsdebut är en kvalitetsraket. Med starka influenser från det mittersta nittiotalet men presenterade med ett lite mer vuxet tilltal än hc-scenens ungdomliga entusiasm. Vi hittar en marginellt mer metaldriven musik än den klassiska hardcoren vilket ger en större hanterbarhet i det aggressiva uttrycket. Helt enkelt en lysande platta som ger det kontrollerade kaoset en ljudbild.
Bonafide, Denim Devils
Nåväl, att världen tillskriver samtliga band influerade av oz rocken en AC/DC-etikett känns sällan helt rättvist. I vissa fall, med Airbourne som lysande exempel, är det dock fullt förståligt och en tämligen berättigad titulering. Vad Bonafide däremot lyckats med på Denim Devils är att skapa sin egen approach till den pubrocksprungna musiken. Försvenskat om man så vill, men det handlar snarare om en Bonafideiering av det arv som AC/DC förde ut i världen. Här kan en givetvis argumentera att bandet redan har skapat sig ett eget namn och därför inte borde föräras en plats på listan. Men i det här fallet friar vi hellre än fäller eftersom Denim Devils inte fått den spridning den borde ha fått.
Corrosive Carcass, Forsaken Lands
Antagligen det bidrag på listan som är mest underground, skivan finns inte att tillgå på Spotify och är inte heller helt lätt att lägga vantarna på. Men oj, här bjuds lyssnaren på fyrtio tokmosande minuter utan betänkliga andningspauser. En tillbakablick till hur den stockholmska dödsmetall-scenen hittade sitt tilltal och började vända sig ifrån den amerikanska Cannibal Corpse-dödsen. Det finns gott om historia men någonstans hittar ändå bandet sitt egna tilltal och skapar något som ändå känns fräscht. Med tanke på bandets extremt lilla utmärkande så är plattan kanske listans mest förtjänade.
Moloken, All Is Left To See
Listan bjuder givetvis på känslostormande progressiv metal signerad Umeåakten Moloken. Deras All Is Left To See är en mångfacetterad histora som talar till lyssnarens inre. De Sólstafirliknande egenskaperna som bandet visar upp när det gäller att skapa något hos den som behagar ta del är ytterst tilltalande och på många vis besvärjande. Plattan är svåråtkomlig, men för den som bjuder upp utlovas en resa av yppersta klass.
Thundermother, Road Fever
Ännu ett band vars existensberättigande på denna lista kan diskuteras, men Road Fever är helt enkelt för underskattad för att förbipasseras. Enkel, rak och ärlig rock n´ roll som även den känns sprungen ur den Austrialienska pubrocken. Thundermother tar dock steget längre än Bonafide och vad som i Denim Devils känns som dominerade inslag är på Road Fever vagare influenser i strävan efter det egna uttrycket.
The Ugly, Decreation
Ingen lista är ju någonsin komplett utan lite fräsch black metal, inte heller denna. The Ugly innefattar medlemmar som Per Rinaldo (Barnet i Skitarg) och en av Sveriges bästa extremmetall-trummisar Fredrik Widigs (Marduk, ex-Overtorture m.m.) och är ett av de mest spännande inslagen på den svenska black metal-scenen. Med Decreation hyllar man inte bara den andra vågens nittiotal utan vidgar vyerna åt det pampiga men utan att bli populistiskt symfoniskt. En kanonplatta som som tillför något till en genre som återigen är på uppgång.
Frantic Amber, Burning Insight
Bandet såg dagens ljus redan 2008 även om det då handlade om ett projekt relativt långt från det Frantic Amber som fem år efter nystarten 2010 släppte sin fulllängdsdebut. Som hämtad ur den Göteborgsdödska scenen under 90-talets andra hälft bryter Burning Insight inte direkt ny mark. Men kvintetten hanterar arvet efter främst In Flames och Dark Tranquillity med sådan omsorg att det ändå inte känns mossigt. Plattan är rakt igenom en högkvalitativ och trevlig upplevelse både i uttryck och skapelse, ett måste för den som gillar lättsmält melodisk döds.
Digression Assassins, Merkaba
Vän av ordning anser antagligen att Stockholmsakten är i spretigaste laget, i en progressiv cocktail blandas det friskt med rock och metal som sedan kryddas med en grabbnäve hardcore. Men Digression Assassins lyckas ändå få ihop stråkarna med screamen, de svårmodiga tonerna med David Catalas ångestdrypande stämma. Helt enkelt är Merkaba en helhet som både håller ihop och svävar iväg, en helhet som man borde ta till sig.
Unleashed, Dawn Of The Nine
Ännu ett band som är gränsfallsundantag, men i ”hellre fria än fälla”-mentaliteten som råder anses veteranerna tillräckligt underskattade. Även här har vi ett tillskott som får tillskrivas genrehävdande melodisk dödsmetall, men influenserna styr inte det egna uttrycket. Med Dawn Of The Nine lyckas Unleashed sisådär tjugosex år in i karriären skapa sitt bästa och mest intrigerande album hittills.
Loch Vostok, From These Waters
Ännu ett progressivt inslag tar plats på listan, det är Uppsalabandet Loch Vostok som tagit ännu ett steg i utveckligen sedan V: The Doctrine Decoded. Kvintetten har visserligen börjat uppmärksammats mer och mer men i relation till vad man under lång tid faktiskt har presterat är det inte på långa vägar tillräckligt. From These Waters bygger vidare på det dynamiska receptet, tar med det positiva från gruppens tidigare erfarenheter och levereras i den trygga förvissningen om att det man gör är fantastiskt.
Skald – In Veum, 1260 Days
Ingen lista är ju heller komplett utan rå, skitig black metal med kristna förtecken. Helt kompromisslöst släpper Skald – In Veum loss sin unblack metal, med en blastbeatande ångvält körs alla betänkligheter över och skapar ett album värdigt Euronymous källare (även om trosbekännelserna gissningsvis skiljer sig en aning). Gillar man rå black metal sprungen ur den norska scenen utan symfoniskt trams, då gillar man med stor sannolikhet 1260 Days.
Bonus: Pope Francis, Wake Up!
Nej, påvens debutplatta är inte särskilt bra och hans spridning måste också den anses rätt hygglig. Men jag menar, när påven släpper rockplattor (nåja) under eget namn så finns det ingen återvändo. Även om det Pope Francis själv mest bidrar med är tal som ingen (som inte förstår italienska åtminstone) ändå förstår så går utmärkelsen som årets musikpåve i överlägsen stil till Frasse. Den uppmärksamme har säkert redan också anmärkt på att Wake Up! är det enda icke-svenska bidraget på listan. Men som sagt, det går liksom inte att blunda för en sådan ultrakomisk företeelse och årets bonusplatta är ett faktum.