Samtidigt som vi befann oss skrattandes under tältdukens trygga tak bestämde sig himlen för att öppna sig ytterligare en gång, denna gång med fördubblad styrka. Lyckligtvis är ju dessa skurar ganska korta så när vi hade blivit färdigunderhållna så hade även regnet spillt klart över festivalen och solen visade sig från sin varmaste sida. Efter att ha betat av lite Angel Haze och Lukas Graham och en utsökt munk (en sån man äter alltså, inte den religiösa typen) så passade jag på att njuta lite av solen, har man tillgång till ett VIP-område fyllt till bredden av fatboy säckar så måste man ju passa på! Dessutom bjuds det på sorbet med ölsmak som är förvånansvärts gott. Som sagt var, man måste passa på.
Vi passar på att kolla lite på The Sounds som dragit storpublik. Jag menar vem vill inte höra Living In America? Sen genomlider jag tre låtar med Tenacious D med ett enda ord snurrandes i huvudet. Varför. Istället för att grotta ner mig mer i det faktum att jag och vad som verkar vara resten av festivalen inte riktigt har samma musiksmak så väljer jag äta. Fascinerande hur korta köer det är när ett populärt band står på största scenen!
Huvudanledningen till att jag överhuvudtaget ville åka till Bråvalla stavas Bastille. Det är på intet sätt en hemlighet att jag är ett stort fan av Bastille, jag har t.o.m. en av deras låttitlar intatuerad på handleden. Jag har Bastille att tacka för så mycket (a.k.a. utan dem hade jag aldrig lärt känna en av mina bästa vänner och utan honom hade jag varit så lost.) och när det då gått två och ett halvt år sedan jag såg dem sist så ville jag ha en bra plats i publiken. Så när Miike Snow var inne på sin sista låt så började jag leta efter en bra position till Bastille som var nästa band på tur. Då får jag plötsligt syn på Dan Smith, sångaren i Bastille. Jag vet att jag tekniskt sett är för gammal för att bli nervös bara av åsynen av en person men ibland så händer det, när jag ser Dan Smith händer det. Efter att ha överlagt med mig själv i nån minut bestämmer jag mig för att ta chansen, eftersom jag är utrustad med min tidigare nämnda tatuering så behöver jag ju inte göra mer än att gå fram till honom och visa den. En tatuering säger ju som bekant mer än tusen ord (eller hur var det nu…?). Sagt och gjort, jag stegar målmedvetet fram, ber om ursäkt för att jag stör och visar upp min handled. Mitt tilltag belönas med ett stort leende, ett ”That’s brilliant!” och en stor kram. Spelningen? Åh jisses så bra det var! Att regnet börjat falla igen stör mig inte alls, vad betyder lite väta när man får se ett av sina favoritband? Dagens bästa nyhet är givetvis att Bastille kommer på Stockholmsbesök i november. Kan vi snabbspola tiden fram till dess tack?