Och folkmusiken idag är bred, det är inte bara ett arv utan också en spännande utveckling som ständigt går framåt. Stockholm Folk Festival visar denna bredden. Från det experimentella organiserade till det helt opretentiöst jammande. Från de små scenerna där det kan handla om mer vilja och glädje till de stora aktörerna som med exceptionell rutin framför sin musik. Och allt detta händer under den öppna Augustihimlen, i ett par sista skälvande kvällar innan det blir för kallt. Jag gillar konceptet. Att avslappnat sitta under ett träd och få ta del av både världsmusik, Ledinklassiker och Älvdalsdialekt. Allt under två dagar.
Och det hela känns som en enda stor scen, där vi alla är deltagare. Vissa mer aktivt än andra. Konceptet är faktiskt riktigt kul, det känns spännande att bara vandra genom gräset och se hur de olika artisterna sitter mer men andra och tillsammans skapar nytt eller dammar av gamla klassiker. Kanske kommer jag tillbaka, kanske inte. Men jag hoppas innerligt att detta är en festival som fler våga besöka.