Väldigt väl, rent storleksmässigt kommer festligheterna i Vilundaparken förstås inte i närheten av jättar som Sweden Rock Festival, Bråvalla eller ens Getaway Rock. Istället är förstås den snara jämförelsen Skogsröjet, som håller hus i utkanten av östgötabyn Finspång och likheterna är faktiskt slående. Skogsröjet håller visserligen en något hårdare profil än Väsbys motsvarighet som är kraftigt dominerad av melodiska rockakter men drivet, engagemanget och den genomgående myspyskänslan är rent av densamma. 

Där Väsby dock kickar skiten ur Skogsröjet är när det kommer till alkoholtillståndet, där den förstnämda har tillstånd för hela området har man i Finspång bara tillstånd i speciella områden. Det kan ju tänkas vara lite småalkoholiserat att lägga vikt vid något sådant men det ger faktiskt två väldigt stora fördelar, den första är att fyllan (empirisk undersökning gjord av mig) uppfattas som mindre. Men den stora vinsten är att festivalen, trots liknande besökarantal, får ut publik även till de mindre akterna och att det aldrig blir sådär pinsamt folktomt som det blir på Röjet. Här fuskar visserligen Väsby något med att ha ett något mer känt (inte nödvändigtvis bättre) fält även tidigt på dagen, även om skillnaden är marginell. 

Men hur var då festivalen? Förbaskat bra faktiskt, som förstagångsbesökare blev jag förvånad över hur välskött och logistiskt välplanerad den var. Både volontärer och ledning gav hela tiden ett hjälpsamt och genomtrevligt intryck vilket förstås bidrar till den genomhärliga stämning som rådde i helgen. Även artistmässigt ligger man, i rimlighetens namn förstås, på en väldigt hög nivå.

Foto: Tilde Björklund, Musicstage.se

Bokningarna var överlag starka liveakter, även om Magnum är en helt obegriplig bokning i ett sånt här sammanhang. I festivalens mellanskikt hittades en hel rad band med dokumenterad styrka som scenmaterial, band som Madman’s Lullaby, H.E.A.T, Ammunition och M.O.B. var alla riktigt trevliga tillskott i programmet. Även om Eclipse får anses som den stora segraren och det enda band som på allvar tog upp kampen om titeln som Väsbyrockens bästa med klassiska W.A.S.P. Där visserligen Blackie Lawless och hans gäng vann med en hårsmån tack vare sitt enorma hitarkiv att ösa ur.

Det råder väl ingen som helst tvivel om att Siwert Öholm sitter hemma i stugan och är mer än lovligt nöjd över Blackies tillbakakomst till den kristna tron. Men men, allt var ju ändå inte guld och gröna skogar, akter som på förhand verkade intressanta gjorde klart bleka inslag, Tygers Of Pan Tang var rent uschliga medan 220 Volt inte alls levde upp till dom högt ställda förväntningarna åtminstone jag hade. Sen den här grejen med Allstarsband? 

Foto: Tilde Björklund, Musicstage.se

Varför i hela fridens namn lever den fortfarande. Det är svårt att komma på något som lägger ett mer likgiltigt skimmer över en spelning än överåriga rockstjärnor som coversusar sig igenom en timmes ”ta sig själv på för stort allvar”-show. Det spelar ingen roll om man så släpar upp Cherie Curry och Tony Martin på scen, det blir aldrig speciellt bra, i bästa fall bjuds publiken på en skojig stund som med Rockklassiker Allstars på Sweden Rock. Nåväl pinsamhetsfaktorn var i alla fall inte lika skyhög som kringresande cirkussällskapet Metal Allstars.

Nåväl, ledningen bör vara extremt stolta över sitt arbete, både med artister och den som helhet väldigt välskötta festivalen. Är man en rocker eller för den delen hårdrockare med mer eller mindre dragning åt det lite mjukare hållet så är Väsbyrocken ett givet val i festivalkalendern. Man visar att man på allvar tar upp kampen med Skogsröjet om epitetet som Sveriges hemtrevligaste festival och en stor eloge utgår från detta håll till alla som varit inblandade, härligt!

Pssst, glöm inte att spana in alla tokcoola bilder våran fantastiska fotograf Tilde Björklund tog under helgen, dom hittar ni här

Ni kan också läsa samtliga recensioner skrivna under helgen här!

En liten text om Play It Loud Festival
Summerburst, Sthlm, 2015-06-13

Pin It on Pinterest

Share This