Föreställningen var utsåld sen länge och teatern är liten men mycket gemytlig vilket fick stämningen att bli mer intim. När huvudpersonerna kom in vinkade de lite och fnissade åt det lustiga i att de skulle sitta och prata medan ett gäng människor tittade på. Det var en ypperlig chans för publiken att interagera lite med dem mellan frågorna och jag hade nästan förväntat mig lite att vi skulle bjudas in mer. Det kom några tillfällen då småkommentarer lyckades smita in, som att vissa protesterade när de pratade om att intervjun i Värvet inte blivit så bra, men jag tror att det hade kunnat bli roligare om publiken varit lite mer delaktiga. 

Det verkar som att Andersson Wij och Winnerbäck känner varandra sedan innan, de hade en bra, lättsam kemi med lite skämt här och där mellan frågorna. Andersson Wij skapade en bra dynamik i temat på de olika frågorna, vi fick både höra om hur Winnerbäck är mycket intresserad av parfymer och mer av de vanliga frågeställningarna kring musiken han skriver. De pratade om det fantastiska i att vara pappa och det svåra i att vara ensamstående sådan, och efter det framförde han stillsamt sin låt Du min vän i livet. Winnerbäck verkade vara på bra humör, han var ovanligt utåtriktad och svarade på många av frågorna med glimten i ögat. Det var roligt att se att han kan komma ur sin blyghet ibland, kanske berodde det på att det inte var så många människor där. 

För mig är det allra mest intressant när det pratas om livsåskådning och det där ängsliga i en människa som jag hört Winnerbäck nämna flera gånger. När teorier om att de människor som är mest bombsäkra på saker är de som det är svårast att lita på och uttryck som ”kronisk ambivalent” kommer på tal, det är då jag njuter mest av samtalet och får ut det jag vill ha av kvällen. I slutet får vi också höra en avskalad version av Hosianna, där Winnerbäck sjunger i ett väldigt lågt röstläge, och mina ögon tåras. Tydligen hade det från början varit tänkt att skivan skulle bli avskalad, men ju mer låtarna utvecklades så blev de mer rockiga. På väg hem så lyssnade jag på Hosianna och det blev direkt uppenbart för mig att jag hade gillat att höra de lugnare versionerna mer än de som tillslut hamnade på skivan.

Musicstage.se gillar Musiker Mot Rasism
Vi bugar och bockar!

Pin It on Pinterest

Share This