Det var dags för festivaloskuld nummer två för sommaren att ryka, det var dags för Emmabodafestivalen.

Starten var allt annat än idealisk, jag blev dirigerad till Street Church när jag letade efter press-centret. Det tog en stund även för mig att förstå, att  när jag sa ”press” trodde de att jag sa ”präst” (ser jag verkligen helig nog ut att vara förmedlare av guds ord?) , och det tog också ett tag att förstå att inget press-center fanns. Eller jo, jag blev hänvisad till en trevlig bänk vid ett par bajamajor. Det fanns ett sittunderlag där och även ett eluttag. Lite fuktigt i hällregnet men det kan man ta. Präst-centret var dock snäppet bättre trots allt.

Efter att ha accepterat mitt öde och slutat försöka kommunicera med personalen på området så koncentrerade jag mig på att uppleva festivalen så som 99% av människorna där faktiskt upplevde den, nämligen som besökare, och jag måste säga att jag var frälst nästintill omedelbart.

Ibland säger band att ”ni är världens bästa publik”, och ibland känns det lite krystat, men här kände jag verkligen att banden hade nog världens bästa publik. På popaganda förra året så klagades det lite på publiken, den var lite trött och stel, detta var motsatsen. Jag har nog aldrig sett så många fantastiska danser, glada människor, snälla människor, och bara exceptionella människor på en så liten yta förut. Det gick inte bra att vara ensam på området, inte för att det var tråkigt, utan för att man aldrig var ensam helt enkelt. Om jag stod och väntade själv så kom det mer ofta än sällan någon fram och hälsade, rättade till min skjortkrage, bjöd på lite vin, bjöd på en kram, ja jag vet inte, det gick inte att vara deppig över regnet eller en tappad langos bland de här människorna.

Emmaboda är inget komplicerat eller utarbetat koncept, det är en massa människor insläppta i en liten skog tillsammans med fantastisk musik, precis som festival ska vara. Emmaboda försöker inte vara något mer än detta, och jag tror det är just det som gör att de överlever år efter år. Det där med en festivals identitet är viktigt, både för festivalen och för besökarna (Ja jag menar dig, Arvikafestivalen). Att dessutom ha cirka trettio sekunder från tältplats till största scenen var inte något att klaga över.

Jag trivdes här, det kanske regnade lite, men låt mig säga som så,att även om jag visste att vädret skulle bli detsamma på Emmaboda 2012 så skulle jag åka ändå.

 

 

 

Musicstage.se följer Winnerbäcks turné 2011
Storsjöodjuret är förlåtet och vi åker hem

Pin It on Pinterest

Share This