Regnet som tidigare hotade kvällen har flugit sin kos och Stockholms ”skyline” är fantastisk att skåda i bakgrunden. Det är sista programmet för säsongen, och jag tror att alla inblandade vill ha ett bra avslut, så jag förväntar mig nästan storslagenhet.
Måns Zelmerlöw är stilig som sjutton i en fin kostym och skiner ikapp med solen som håller på att gå ner bakom Sollidenscenen. Instruktionerna är tydliga: ha roligt och skrik glatt inför allt som händer. Så fort en kamera eller en artist är i närheten ska smilbanden dras upp till max och jag är oerhört medveten om alla kameror på plats för att inte se uttråkad ut eller skriva anteckningar i mobilen om jag skulle råka hamna i bild. Det är som att jag tar lite ansvar för om hur programmet framställs, jag är en del i helheten och känslan förvånar mig lika mycket som munterheten när jag ankom. Konceptet är på något sätt för bra för att nonchalera bort.
Första framträdandet står Mando Diao för och de är lite meta när de framför en cover av en tolkning (gjord av Jussi Björling) av en dikt av Fröding; Säv säv susa. Den är stämningsfull och de lever sig bra in i känslan med vackra stämmor, jag har inte hört den förut, men den låten är trollbindande
Efter låten berättar de för oss om deras relation till Fröding. Det är inte bara något nypåkommet, Fröding har levt med dem sen de var små och det tycker jag är fint ändå, det blir lite mer på riktigt. Måns frågar dem om fansen följt med dem till det ”nya Mando” och publiken hinner före med att svara på frågan med ett jubel.
Efter det är det dags för allsång! En upphottad version av Det var dans bort i vägen och till sin hjälp får Måns in Ola Salo på scen. Det blir en uppvisning i showmanship och karisma, de två passar utmärkt ihop, och det är fantastiskt underhållande, min favoritallsång under kvällen.
Nykomlingen Kim Cesarion spelar sin hit Undressed och har sedan valt Sommar sommar sommar som allsång. Det skulle lätt kunnat bli klyschigt, men alla sjunger högt och gungar med i den karaktäristiska tretakten. Kvällen går i en rasande takt med besök från Arja Saijonmaa i en fantastisk orange klänning med fladdrande tyg i ryggen, Ole Bang som sjunger en låt från Ola Salos uppkommande rockopera KULT, dansuppvisning från breakdancegänget Flying Bach, och den vackra Edda Magnason som sjunger en av mina favoritlåtar Sakta vi gå genom stan av Monika Zetterlund. Den passar utomordentligt bra in i sommarkvällen, en hyllning till Stockholm när det är som bäst. Är den måhända bättre än klassikern Stockholm i mitt hjärta?
I slutet av programmet tar Måns av sig flugan och knäpper upp skjortan lite, till tjejernas förtjusning, medan orkestern spelar pampig musik. I en specialskriven låt med text som handlar om hur mycket han älskar det här dansar han tillsammans med fyra fräsiga tjejer. Den mest uppskattade textraden är när han sjunger om att han inte har Danny Saucedos kropp, men kompenserar det med sin snopp.
Mando Diao får komma in igen och spela upp sin Strövtåg i hembygden och jag kan inte tänka mig någon som inte gillar den låten. Jag sitter också och funderar över hur det hela ska avslutas, de borde så att säga go out with a bang. Kanske har jag för höga förväntningar, för det blir det gamla vanliga avslutet, men det är förvisso trevligt och trodde jag verkligen att det skulle bli fyrverkerier?
Efter tv-sändningen blir det lite extramaterial som bara sänds på webben. Jag har aldrig kollat på det förut, men det är lite mer uppsluppet än innan, troligen för att tv-publiken förväntar sig en högre standard än de som kollar på webb-tv. Bäst för mig är såklart Ola Salo som kör den kanske lite bortglömda storhiten Echo chamber. Måns går sedan avslappnat runt och pratar med folk i publiken och får presenter, skrattar och sjunger sen en av sina egna låtar som jag tror är hans nya låt Broken Parts. Det är lätt att glömma bort hur bra sångare han är när han sjunger allsångslåtar som inte är utformade för just honom. När han sätter tänderna i en perfekt passande låt briljerar han verkligen, något jag tycker kan försvinna i molnet av hans folklighet och käckhet.
Jag slås flera gånger av hur professionell Måns Zelmerlöw är, hur han enkelt växlar från djup koncentration till sprudlande glädje när kamerorna går igång. Hela baletten är fascinerande att se, hur allt går som ett väloljat hjul utan att vi märker av eventuella sprickor och felsteg. Att se till så både publik på plats och de som ser på live-tv blir nöjda är imponerande.
Efter programmet minglas det backstage och jag passar på att fråga Arja Saijonmaa om klänningen hon hade ikväll. Hon lyser upp när jag säger att den är helt fantastisk och berättar att den är gammal och specialgjord för henne och att hon har en i vitt och en i blått också. Hon hade tänkt ha den blå originaldräkten ikväll och frågar om den här gjorde sig bättre, vilket jag inte är sen att försäkra henne om.
Arja är en av de artister som ”bara” har ett fåtal hitlåtar, men vi kommer fram till att när man har några så starka och otroligt omtyckta låtar är det bara häftigt. Hennes paradlåt Högt över havet blir aldrig tråkig för henne att sjunga försäkrar hon när jag undrar, det är den och Jag vill tacka livet som efterfrågas mest. När jag frågar om hon har en känsla för hur många gånger hon sjungit dem skrattar hon bara, troligen är det oräkneligt.
Min upplevelse av Allsång på Skansen är bara positiv. Jag vet inte om det beror på mina nästintill obefintliga förväntningar eller att det faktiskt är ett starkt program som älskas av gammal som ung. Det är inte sista gången jag går och tittar i alla fall.
Visste ni förresten att björkarna på scenen byts ut varje tisdag? De ankommer på onsdagskvällen från någonstans i Bergshamra och efter allsången ges de till djuren på Skansen.