Det här får ju den lilla inneboende ljudfascisten jag har i mig att vakna till liv, den som jag annars på de flesta spelningar trycker så långt bort jag kan för att kunna njuta av upplevelsen. Här får hen dock härja fritt och jag älskar det. Volymen är nästan frustrerande låg, men det gör också att inga ljud missas. 

Där satt vi i den lilla studion på Sveriges Radio, en liten grupp om drygt 20 personer och tillsammans lyssnade vi koncentrerat på Ane Bruns kommande album. Bara det, att vi faktiskt tillsammans satt och avnjöt musik i grupp på det här sättet var en stor del av upplevelsen.

Ane Brun har en 12 år lång musikalisk karriär bakom sig. Jag minns det första albumet Spending time with morgan som om det kom igår. Men på fredag är det nu dags för släppet av hennes sjätte studioalbum. 

Detta album kännetecknas av balans och dynamik och Ane Brun pratar också om sitt sätt att sjunga och att detta album är lite mer extrovert än de tidigare. När hon sjunger tänker hon mycket passivt-aggressiv  och dynamik. Kanske har hon inte hållit tillbaka rösten riktigt lika mycket som hon brukar göra utan släppt lite på motståndet denna gång. Jag tycker mig förstå vad hon menar när jag lyssnar på musiken. Det är mycket som hänt i den musikaliska utvecklingen i detta album, det känns som hon har rört sig från en trygg zon med gitarr och sin fantastiska röst till något annat, något mer vågat, jag gillar det!

Första låten som vi får höra är Hanging, troligen den låten de har fått jobba mest med menar Ane Brun. Det är som hon säger en skör historia som de kämpat mycket med och det hörs verkligen. Det är en fantastiskt snygg basgång och riktigt skört men ändå ganska rått, jag kan se den framför mig som i en dramaturgisk kurva. Ane Brun själv berättar hur de testat massa olika beats och basgångar innan de hittade den rätta dynamiken med både kontrabas och synthbas. 

Den andra låten vi får lyssna på, Black Notebook har hon faktiskt skrivit med synthbas som grund och här precis som det som är genomgående i nästan alla albumets låtar så är basen framträdande och helt genial. Det känns som att det är en av de stora förändringarna sen tidigare album, de här genomgående och framträdande basslingorna.

I samtalet kring albumet ligger mycket fokus på själva arbetsprocessen och Ane Brun menar att det nog är det som mest skiljer det här albumet åt från tidigare. Här är låtarna inte skrivna kring gitarr eller piano och sång i samma utsträckning som tidigare utan många av låtarna börjar någon helt annanstans, som kring en basslinga som det sen byggts vidare runt. Det finns dock ett par låtar som fortfarande kretsar ganska mycket kring gitarr och sång. Den låt som sticker ut mest, kanske just för att den i Ane Brun sammanhang känns mest bekant är All we want is love som hon började skriva 2009 och nu har arbetat klart med och gett plats på detta album. Denna låt kändes som ett trygg axel i att falla tillbaka på mitt i lyssnandet

anebrun3

Foto: Teresa Hedström|Musicstage.se

Det märks  överlag väldigt tydligt att det ligger mycket arbete bakom denna skiva som har en riktigt elektrisk känsla men där i princip allt är inspelat på riktiga instrument även om det loopats och arbetats fram digitalt.

Den låten som jag kanske allra mest fastnade för och upplevde häftigast att lyssna på var You Lit My Fire som är en hyllning till kvinnokampen. Eller kanske främst en hyllning till alla de som för kvinnokampen. Till de som slitit och kämpat för de rättigheter vi har i bland annat Sverige idag, för de som faktiskt har offrat sina liv på vägen dit. 

Här är det riktig power, och en annan talang som Ane Brun har blir extra framträdande, nämligen hennes förmåga att hitta konstellationer av skickliga musiker att samarbeta med, här hör vi bland annat Sabina Ddumba, Nina Kinert, Linnea Olsson och Jennie Abrahamsson. Så många fantastiska musiker med så mycket kraft, det hörs och det känns, det ger en sann genuinitet som illustrerar den kvinnokamp som fortfarande förs, inte minst inom musikscenen! Och de fantastiska musikaliska samarbetena på albumet slutar inte där, värt att nämna är även deltagandet av flera musiker från det fantastiska bandet Tonbruket, vilka även värmde upp publiken inför Ane Bruns konsert på Cirkus 2013.

Ja, hela formatet där vi tillsammans fick sitta och lyssna igenom ett helt album från början till slut tilltalade mig verkligen, hur ofta gör man det nu för tiden? Att dessutom få göra det genom ett ljudsystem som inte utelämnar något, där varje litet ljud och nyans hörs och samtidigt få höra Ane Brun berätta om sina musikaliska processer gjorde det inte sämre, verkligen häftig upplevelse. Det är ett riktigt bra album som kommer släppas på fredag och jag ser fram emot att få ge det flera lyssningar!  

anebrun1

Foto: Teresa Hedström|Musicstage.se

Fräsiga tips i höstrusket!
En liten text om Play It Loud Festival

Pin It on Pinterest

Share This