Nu regnar det aldrig så pass att det påverkar festivalen särskilt mycket. Det bara duggar lite lätt när jag ser min första spelning, Amason. Sådana där ”supergrupper” alltså, det känns som att man på artificiell väg försöker planera fram serendipity – grovt översatt betyder det lyckträff. Serendipity är av den naturen att det inte går att planera fram. Det låter dock ganska bra. Mina tankar är i alla fall på annat håll, på den där låten sångerskan Amanda Hollingby Matsson gjorde när hon kallade sig Hajen, Scapegoat. Den finns på Youtube, en av mina absoluta favoritlåtar. Passa då också på att se när hon gör The Waterboys-låten The Whole of the Moon med Augustifamiljen, från På Spåret-studion. Då kallar hon sig Idiot Wind.
Sedan följer det traditionsenliga konstsimmet. Jag uppskattar verkligen det mesta av normöverskridande verksamhet och det politiska ställningstagandet ställer jag upp på till fullo. Men konstsim, som sport och konstform betraktat, tycker jag är så där ganska dötrist.
Fredagskvällen fortlöper i något slags mellanregister. Ingen av spelningarna griper tag. Tills The xx ställer sig på scen och undsätter festivalen med sina basgångar. Annars hade fredagen varit en besvikelse. Så här i efterhand kan jag inte för allt i världen förstå varför jag valde bort El Perro del Mar. Det fanns säkert en rationell planeringsanledning då, men nu kan jag inte för mitt liv förstå vad det må ha varit.
Lördagen inleds med vad vi kalla en triad i kvalitativ svensk pop: Syket, Makthaverskan och Taken By Trees. Det kröns också av en popfarbror – det kan man väl kalla honom vid det här laget? – i form av Jens Lekman. Jag missar dock triaden och är irriterad när jag anländer festivalområdet lagom till avslutningen av Lekmans spelning. Tar en Bun Bun-macka med brässerad fläsksida och mycket Sriracha-sås – jag har smakat himlen! De säljer dock ingen dryck i den där lilla lastbilen så jag ställer mig i kön till det stora matståndet. Efter cirka 15 minuters köande kommer jag fram, bara för att upptäcka att de tar 30 spänn för en burkcola, när de under gårdagen tog samma summa för en stor flaskcola. Det gör mig mer än lovligt förbannad, mitt psykologiska behov av logik och stringens får sig en rejäl törn. Jag påtalar orimligheten i detta för kassören, jag skäller till och med ut honom. Han förklarar med lugn och metodisk röst att det inte är han som sätter priserna. Det slutar med att jag får dåligt samvete.
Överlag är det där ständiga köandet ett problem på denna festival, som på så många andra. På Stockholm Music & Arts löste de ju logistiken förträffligt. Detsamma kan inte påstås om Popaganda. Däremot är det en bra och enkel lösning med endast två scener. Publiken rör sig som en våg mellan dessa, och det finns möjlighet att se alla artister om man så skulle vilja.
Lördagen innehåller en massa Håkan Hellström-fans som drar runt på området i matroshattar. I övrigt ser jag en tjej med sirligt ornamenterad kedja mellan näsring och örhänge. Lika häftigt nu som när Sebastian Bach (Skid Row) hade en liknande kedja på en gammal Okej-affish – om jag inte missminner mig. Vad gäller så kallade ”kändisar” är det betydligt skralare än på Stockholm Music & Arts. Jag ser visserligen Robyn. Annars är det bara Gustav Gelin, och hur bra han än skriver så kan han väl knappt kvalificeras som kändis.
Schemat är också mer digert på lördagen. Jag ser en intressant spelning med Chlöe Howl och ett Hot Chip på tårna. Totally Enormous Extinct Dinosaurs har Orlando Higginbottom valt som artistnamn. ”Låter som ett urpajigt indieband”, säger min vän. Jag håller med honom. Bra på skiva, men har svårt att nå fram på scen.
Sen kommer Håkan och lyfter lördagen till höga höjder. Båda dagarna räddas av två avslutande maffiga bokningar. Jag vill absolut inte propagera för sprit och mörker, men det blev påtagligt att i alla fall publiken blev bättre när solen gått ner och alkoholen fyllde blodet.
Vi ses.