The Underdogs, Metropol scenen.

 

Med en blyg publik på endast 30 pers stiger The Underdogs upp på Rookies stora scen och får öppna för fredagens publik. Detta anser dom kräver en ursäkt till sin publik för att de tvingas spela så tidigt. Någonstans här så börjar ett spretigt set som består allt från frustation över valet till att vilja bjuda den lilla publiken på förfest. Här någonstans börjar även förvirringen. För the Underdogs består av både talang och röstkapacitet för att leverera hiphop som är utöver pojkrumsdrömmar och etniskt stereotyp. Gång på gång slås jag av att deras röster är skapade för just rap och flera gånger så slår det små gnistor av magi när de släpper fasaden och får integrera med varandra. Men gnistorna är inte tillräckligt många för att sätta eld på något.

Därför är frågan varför The Underdogs inte lyckas med mer. Med sina texter om revolution till sägner om att gå från källare till VIP som levereras med flow men ändå når dom inte hela vägen ut. Kanske är det för att de beklagar sig över att det är “fett lite folk” eller att de stundtals försvinner in i mörka delar av scenen. Att fråga publiken om de känner sig tillräckligt knockade för att sedan fråga publiken om de får gå över speltiden.

The Underdogs skulle kunna så mycket mer. De hade kunnat gå på scen och levererat ett tungt set med tillräckligt mycket självsäkerhet och talang till en helt tom lokal och den hade gungat i deras beats. Det enda som händer istället är att det uppstår frustration. Äntligen får en äkta hiphopakt stå på Metropols scen men man får ingenting. De kanske borde sluta rappa om Babylon och gå mer på djupet om hur deras verklighet ser ut. Deras riktiga verklighet och inte den publiken förväntar sig för verklighet från hiphopgenren.

Och här är vad svensk hiphop lider av just nu. Det vill säga, schablonbilden om hur hiphopen ska låta och vad den ska säga. The Underdogs kan mer. Och jag vill kräva mer. För ingen med så mycket talang borde slösa bort den.

 

Amanda Alexander, Metropol scenen.

AmandaAlexander rookiefestivalen2014

 

Amanda Alexander. Mer förklaring behövs inte. Från den stund hon står bakom mikrofonen så utstrålar hon en scennärvaro som tar över hela Metropol. Det spelar ingen roll vad antalet framför scenen är. De får en taggad Amanda. Hon levererar 30 min som är lika professionella som vilken fullfjädrad artist som helst på streamingtjänsternas topplistor. När hon steg av scenen jämfördes hon med en Robyn från tidigt 00-tal och samtidigt kom vi på att om Amanda redan nu jämförs med så pass starka svenska artister, vad kommer vi få se om bara ett år? Dessa ord har nog inte yttrats till någon från mig som råd gällande framtiden, men Amanda borde sluta med allt annat och bara koncentrera sig på musiken. Det är där hon hör hemma.

Frågan är varför Amanda, som sjunger om så pass triviala ämnen så som kärlek och krossade hjärtan, kan göra det med en sådan närvaro och övertygelse till skillnad från The Underdogs som berörde klassiska djupare ämnen så som politisk vanmakt, utanförskap och identitet. Kanske är det för att det spelar ingen roll om du är ung, gammal, vilken sexuell läggning eller bakgrund du har. Kanske är kärlek så pass universal att det kan tas emot av alla. Kanske har Amanda upplevt så pass många brustna hjärtan att det bara lämpar sig för att skapa musik. Eller så ställs det mycket mer krav på unga män inom hiphopgenren än vad det gör på vackra unga kvinnor som kan föra sig på scen. För i grund och botten så har båda dessa akter likvärdig talang och potential.

Därför är livemusik så intressant. Det ger möjlighet till djupare analyser för de som kan se bortom ljuset och scenröken. Livemusik speglar inte bara vad som funkar i etern just nu utan även speglar vår samtid. I vilket fall så var Amanda fredagens stora överraskning. Förhoppningsvis får vi se henne på större scener inom en snar framtid

 

Siphon Fuel, Pub scenen

Siphon Fuel, Hultsfred, 2014-10-24 Foto: Felix Johnny

Rock för fan! Vad kan rocka mer än ett gäng killar från Göteborg med Gais-tatueringar och långt hår? Det här bandet vet vad dom gör. Det är rock med ölande på scen, fladdrande hår och gitarrsolon som får pub-publiken att gå igång. Duktiga musiker med erfarenhet från att stå på scen med vänligt mellansnack kan sällan gå fel. Och de levererar. Det finns inte mycket att klaga på. Bandet består av duktiga musiker. Därför vore det intressant att se vad som skulle hända om Siphon Fuel skulle flyttas till stora scenen framför en publik som inte har direkt tillgång till alkohol. Vore de lika sevärda? Eller går denna form av rock bara att finna trovärdig om den levereras i en mörk och dimmig pub framför en stimmig och småstökig publik. I vilket fall så är Siphon Fuel en trevlig kontrast till popen och hiphopen på stora scenen. De till och med bjuder på en inlevelserik Good girls to heaven and bad girls go to me. Då går det inte att skriva något mer. Det är bara att stå upp och ge dem en slow clap.

 

Jasmine Kara. Metropol scenen

joomplu:58392

Kvällens sista akt är en extremt rutinerad artist som förmodligen hade gett samma show oavsett vem hennes publik är. Jasmine Kara vet vem hon är och vad hon levererar på scen. Trots att det förmodligen inte är mer än 60 personer framför scen så är hon som en maskin som levererar sång efter sång. Hon har gjort det här förut. Hon vet hur man gör och gör sitt bästa för att söka kontakt med publiken. Ibland får hon ingenting tillbaka som när hon försöker flörta med dikes-personalen under en väldigt glad version av Try my love again, utan resultat.

Otacksamt kan man tycka men det är svårt att ta Jasmines scen-persona som alltför genuint, när hon låter klämkäck till och med under en sång dedikerad till en bortgången vän. Men i slutändan så är Jasmine Kara en entertainer. Hon dansar och sjunger utan ett tecken på att bli andfådd och den lilla publiken gör sitt bästa för att fylla ut parketten med dans. Mitt i allt detta levererar hon en mashup på Pharrell Williams Happy och James Browns I feel good. Allsången hon försökte få igång kanske hade passat bättre på en scen på Gröna Lund eller Liseberg. För publiken var mer upptagna med att dansa till musiken än att sjunga med. Jasmine kom och levererade det hon skulle och avslutade Rookies första dag med att visa vart skåpet ska stå och dag ett av årets Rookiefestival i Hultsfred fick avslutas av ett proffs.

Rookiefestivalen, Hultsfred, 2014-10-25
Ms. Henrik tar över världen!

Pin It on Pinterest

Share This