Valskrik, Pub scenen
Ibland så kan musik och den som levererar det vända på ens senaste fördomar och överraska så pass att man fundera på hur man har förväntat sig hur musik ska låta. Valskrik består av en Fredrik Bergstrand från Växjö, som vid första anblick inte ser ut att kräva någon uppmärksamhet av världen. Väl på scen så överraskar han med en tonårsångest som skulle kunna få vilken konstnär att riva sitt hår av avund. Valskrik är som en yngre och mer plågad version av Drake, fast med indietronica och drömpop istället för Canada heartbreak. Någonstans däremellan är det mer ångest och mer ledsna tonårsblickar. Tunga ord så som ”du ska alltid minnas mitt namn” fyller puben och det är mer än trovärdigt. Kvällens första akt på den lilla scenen berättade dystert hur verkligheten inte alltid är ens bästa vän och det fanns inget att säga emot. Valskrik är ren och skär depression i dess vackraste form. När det gör som mest ont ska man sätta på Valskrik och ta ett glas vin. I alla fall om man har åldern inne. För er andra är det bara att lyssna på Valskrik och njuta av att någon kan sätta ord på ung ångest. Det räcker gott och väl.
Ida och Elina, Pub scenen
Det är uppenbart från första ackord att Ida och Evelina står på helt fel scen. De borde förflytta sig från ett disigt och ruggigt Hultsfred till en idyllisk småstad i närheten av Nashville. Trots nerver och flackiga blickar så har de både rösten och takten att vara ett soundtrack till vilken amerikansk tv-serie som helst som visas på familjevänliga sändningstider. Det finns inte mycket mer att säga. Kolleger stiger in i pressrummet efteråt och glatt deklarerar vad skönt det är med myspop. Fotogeniska var de också fick man höra. Det är gött att det svenska musikundret har kapacitet att utveckla musik som även kan ta över de amerikanska hushållen utan att de ens märker det. Vad förvånade de skulle bli att en svensk duo på andra sidan jorden låter som om de kom från deras bakgård. Världen är en liten ankdamm med influenser som bara finns där för att konsumeras.
Blackshots, Metropol scenen
Om du inte är förberedd och inte har någon som helst aning om vilka Blackshots är och vad de erbjuder från scen så är det lätt att bli lite omtumlad. Denna trio har rullat stadigt på P3osignat och det är inte svårt att förstå varför. Det är argt, stökigt och väldigt rått med en dramatiskt framtoning som dramaturgiskt tar plats på hela scenen. Då och då är funderingen om de ens behöver en publik då de stundvis tappar kontakt med publiken och återgår till en värld som verkar väldigt intern. Trots detta så behöver de inte be publiken att komma fram till scenen. De rör sig självmant sakta men säkert närmare scenen och skräms inte överhuvudtaget av den råa utstrålningen. Snarare tvärtom. Blackshots kan överlämna en hel föreställning och visar att de vet exakt vart kamerorna är och erbjuder många möjligheter till de få fotograferna som står i diket. Mitt i allt detta så häver de ur sig en cover på The Beautiful people och avslutar med en sång dedikerad till Riksdagens andra talesman Björn Söder.
Dag 2 av Rookiefestivalen går i ångestens tecken och det är tydligt att denna generations nya artister kan ta det som samhället vill gömma i de mest mörka och hemliga garderober, till något explosivt och värdig att få exponeras.
Besserbitch, Puben scenen
Det finns inga tjejband. Det finns bara band fick jag höra en kvart innan Besserbitch gick på scen. Detta är dagens sanning, men trots detta så blir jag förvånad att bandets frontfigur, som råkar vara av kvinnligt kön lyckas utstråla så många olika delar av en personlighet. Hon är både stabil, självsäker, cool och en duktig musiker, samtidigt som hon genuint ser ut att trivas på scen. Många gånger så får en kvinna tvingas till att välja bara ett adjektiv och hålla sig till det. Besserbitch verkar inte bry sig så mycket om fördomar utan kör från första ackord och river igång ett set fullt av energi. Klassisk punkrock som sällan går fel. Med inslag av toner som påminner om Dexter Hollands röst är bandet en stabil akt som intar scenen och levererar det dom var där för att göra. Besserbitch bekräftar att under dag 2 av årets Rookiefestival är den lilla pubscenen en klar utmanare till de större bokningar som är inne på Metropols scen. Det är en stor sväng i genre men det är intressant och välkomnande att få se nya akter som tar sig an sin uppgift med en känsla av glädje och genuinitet till skillnad från de lite väl luttrade artisterna som börjar bli gamla i gamet.
Adrian Lux, Metropol scenen
Det går inte att skriva om den aktuella kommersiella grenen av house genren utan att nämna bland andra just Adrian Lux. Stockholmsonen som bröt ut från pojkrummet till stora vida världen avslutade årets Rookiefestival. Energisk och med få överraskningar levererade han en spelning som få egentligen kan ha några klagomål på. Han har gjort det här så ofantligt många gånger att vid det här laget måste mycket vara rena reflexer och rutin. Lux är trots detta peppad och dansar och lämnar flera gånger sin trygga dj-altare för att skaka hand med publiken. Och det är här man märker att han är van vid större scener och större publik. Vid en spontan stage dive så kommer han inte långt och försvinner tungt ner bland första raden. Till synes obekymrad klättrar han över kravallstaketet och upp på scen bland par som bråkar, par som hånglar och par som gör lite mer än så framför hans scen. Hultsfredspubliken gör sitt bästa för att ge DJ:n något att titta på och han nappar med att förklara för dem hur vackra de ser ut från där han står. Vid ett-snåret på natten är det så pass många nävar i luften att inte ens världens minsta mosh pit kan få några klagomål. Årets Rookiefestival avslutas som förväntat när det blev officiellt att Adrian Lux skulle få leda in publiken ut i höstnatten. Han är helt enkelt valuta för pengarna och ger publiken exakt vad de vill ha. Det vill säga en massa möjlighet till dans bland rök och strobbande ljus. I en och en halv timme försökte Lux att röra om den stillsamma Hultsfredsnatten men lyckades inte behålla publikens uppmärksamhet ändå till slutet. Det var en blygsam skara som var kvar till när den sista mixen tonades ut till tystnad. Och med det så avslutas ännu en tvådagars-festival någonstans i Sverige. Dag 2 av årets Rookie avslutades med ett oväntat tema av känslostormar, drama och skådespel med Valskrik och Blackshots som överraskande spelningar. Vad nästa års studenter skapar med Rookie 2015 blir spännande att se. Det är bara ett år kvar till dess.