Det var också precis vad Roskildes publik gjorde när Iron Maidens sångare Bruce Dickinson gav ordern. De skrek och de jublade och stämningen var minst sagt hög. Jag är inget Maiden-fan själv, men det är ändå mäktigt när de kliver på scenen efter ett flera minuter långt videointro, det känns som att man är en del av något episkt. Efter en halvtimme så sliter jag mig dock från dödsrocken och traskar iväg till PJ Harvey och blir kvar där, hennes säregna röst är oerhört rogivande att lyssna på och i det överfulla Arena-tältet är det dessutom varmare än ute i den regnsvala torsdagskvällen.
Området är i övrigt väldigt fascinerande, att ha sett det tomt alla dessa dagar innan musiken har börjat, och sedan plötsligt fyllt till bredden av tiotusentals människor är en metamorfos värd att dokumenteras. Det är verkligen fascinerande att se allt som är uppbyggt få fylla sitt syfte, allt från toaletter, restauranger till konstverk och andra installationer. Det mesta verkar fungera väldigt smidigt, dock händer det att jag får en lätt klaustrofobisk känsla när jag inte ens kan hitta en plats att stå på utan att det känns som folk kommer gå in i mig eller att jag är i vägen, till exempel när området töms efter Iron Maiden, och Pearl Jam-incidenten kommer till minnes.
Idag bjuder scenerna på guldkorn som Raveonettes, Portishead, MIA och nu närmast Bright Eyes som jag ska iväg till nu.